Blinded by the light

Calle Wahlström 18:30 26 Sep 2019

Att i tonåren få upptäcka att Bruce Springsteen är så mycket mer än gängse gubbrock är smått fantastiskt. Insikten att “Bossen” är en svårslagen arbetarklasspoet vars texter om skitjobb, arbetslöshet, ung kärlek, brutna löften och drömmar borde kunna få vem som helst att stoppa in tishan i jeansen och rulla upp ärmarna. En inverkan det i varje fall hade på journalisten Safraz Manzoor som adresserade sin relation till Springsteens musik, att växa upp som pakistanier i Thatchers England samt relationen med sin pappa, i memoaren Greetings from Bury Park - Race. Religion. Rock n’ Roll. Titeln är förstås en anspelning på Springsteens första album, där New Jerseys Asbury Park bytts ut mot området Bury Park i den engelska staden Luton. Och varför skulle Springsteens texter inte låta sig översättas till en brittisk småstad, särskilt under det sena åttiotalets recession?

I Blinded by the light, filmen som baserar sig på Manzoors bok, beskrivs Luton av sextonåriga Javed (Viveik Kalra) som ett “four letter word”, eller vad vi på svenska hade kallat könsord. Det är grått, regnigt, på gatorna klottrar skinheads hakkors i det offentliga rummet och bästisen Matt (Dean-Charles Chapman) förkunnar att synthar är framtiden. Men i nya plugget träffar han Roops (Aaron Phagura), en sikh i jeansjacka med amerikanska flaggan broderad på ryggen, som förklarar att Bruce är en direktlinje till allt som är sant i deras skitvärld. 

Snart snurrar Bruces textrader Javeds värld vilket leder till frontal kulturkrock i hans konservativa hem. Här tenderar regissören Gurinder Chadha att skriva publiken på näsan med faktiska textrader på filmbilden i tid och otid, väl inrutade karaktärer och sockrat katarsis. Har man sett hennes publika genombrottsfilm Skruva den som Beckham känns dramaturgin välbekant. 

Men som uppväxtskildring och skildring av diaspora vinner filmen bland annat på rena musikalinslag, såklart med Springsteen på soundtracket. Det är lättsamt, livligt och lekfullt. Filmen fastnar som ett klibbigt bubbelgum eller en envis sommarplåga. Det är ett märkligt tonläge att sprida Bossens gospel i, men oförargligt och bitvis riktigt roligt.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!