Big Lebowski

Bröderna Coens (regissören Joel, producenten Ethan) uppenbara rädsla för att berätta något som betyder något, börjar gå mig på nerverna. Som så många andra imponerades jag av genresäkerheten i debuten Blood Simple, även om jag menar att Barton Fink är det enda riktigt originella de släppt ifrån sig. En mästerlig, klaustrofobisk mardröm med John Turturro i sitt livs roll. Men efter Barton Fink har de med häpnadsväckande målmedvetenhet arbetat på att sänka sig allt djupare i den postmodernistiska dyn. Ju mindre man har att berätta, desto bättre. En uppfattning som tydligen delas av Oscar-akademien, som 1997 gav bröderna och Fargo en stayett för bästa originalmanus. Visst har det varit fingerfärdigt och lekfullt för hela slanten, visst snackar vi om vassa hantverkare. Men så länge tunnorna skramlar tomt, imponerar det inte på mig. Den här gången hänvisar man, i sin postmoderna iver, till Raymond Chandler. Eftersom han inte kan försvara sig borde kanske jag göra det, men utrymmet här tillåter inte det. Bröderna Coen tycks tro att det räcker med att plocka enstaka chandlerska attribut för att göra en chandlersk film. Men historien om Jeff Bridges odräglige hjälte Dude Lebowski är inte ens en pastisch, det är möjligtvis en förolämpning. Intrigen är provocerande tunn. Den slöe, arbetsskygge, ölpimplande och bowlingspelande Dude Lebowski blir av misstag förväxlad med en annan Lebowski, som dessutom är miljonär. Av detta bygger bröderna Coen en ihålig historia där John Goodmans gapige kompis egentligen är den enda behållningen. Ja, om man nu inte baserar sin filmsyn på hur många rockstjärnor som går att få in på en cameolista (Flea, Aimee Mann med flera syns här). Goodman, i varje fall, är visserligen påfrestande högljudd och dum, men han är åtminstone en kul karaktär. I själva verket blir jag mycket snart trött av Big Lebowski. Trött på den mässande berättarrösten, som naturligtvis också är en missriktad Chandler-hyllning, trött på Julianne Moores hårt parodierade konstnärinna och närmast utmattad av Peter Stormares tyska kommandostyrka. Tidigare om åren har jag sagt att jag längtar efter en film från bröderna Coen där de har något att berätta. Nu gör jag inte det längre. Jag tror nämligen vare sig att de kan eller vill.