Big Girls Don´t Cry

Ungdomsfilm är en genre full av missriktade ambitioner. Om man hårddrar är det egentligen bara de brutalkommersiella filmerna som lyckas med sitt uppsåt, att tjäna pengar, de flesta andra drunknar som regel i ett träsk av klyschor, moralkakor och käcka tillrop. Trots de avskräckande exemplen har svenska exilregissören Maria von Heland, till synes utan större angst, både skrivit och regisserat den tyska tonårsfilmen [I]Große Mädchen weinen nicht[/I] (som i "svensk" översättning kallas [I]Big Girls Don´t Cry[/I]). Målet, har von Heland sagt, var att skildra tuffa tjejer, de där som är coolast i klassen, och att undvika allt vad tjatig kvinnlig offermentalitet heter. Perspektivet görs tydligt redan i filmens öppningsscener där huvudpersonerna Kati och Steffi smygtittar på killar som duschar efter gymnastiken. Duschscener är ett av tonårsgenrens oftast använda grepp för att smyga in sex i handlingen, men det är sällan killarna som står för tvållöddret, och ännu mera ovanligt är det långsamma och omsorgsfulla sätt som von Heland exponerar killkropparna på. Signalen är tydlig: i den här filmen är blicken kvinnlig, och det handlar om sexuellt frigjorda, starka och självsäkra go-getters till tjejer. Filmen kryssar mellan det kommersiella och det problematiserande, mellan det medvetet coola och kommersiell mainstream. Filmen bygger delvis på intervjuer med unga tjejer, men manuset andas trots det snarare melodrama än diskbänksrealism. Och även om en av huvudpersonerna är iklädd en tajt Chicks on Speed-tröja, är filmen konsekvent musiklagd med snäll P3-rock. Berättartempot är nervigt högt, som för att försäkra sig om att ingen ska hinna bli uttråkad, men problemet är snarare det motsatta. Det är för mycket inproppat i manuset - allt från föräldrar i skilsmässa till porrfilmsinspelningar och självmordsförsök. När en film försöker ta upp allt, brukar det sluta med att den inte handlar om någonting. Nu hamnar von Heland med ett nödrop på rätt sida meningslösheten. Mycket tack vare att hon varvar sin JC-estetik med en sällsynt rå och ärlig ton rakt igenom hela filmen. Det sups, knarkas och knullas utan några moraliska pekpinnar. Det finns en fräschör i von Helands osentimentalitet. Den självsäkra attityden gör att betyget trots allt segar sig upp mot ett småleende.