Artificiell intelligens blir vår undergång. Men inte på det sättet som vi trodde.
Det hände häromkvällen. Jag satt i min soffa och försökte skriva något om att Stockholm luktar blöt filt och ciggrök i april. Det blev två meningar. Knappt. Bara några meningar om aprilregnet som alltid lyckas lura oss, varje år, som om vi var nya i världen varje gång träden börjar blomma. Jag klistrade in texten i ChatGPT. Bad om ett utlåtande, mest för att jag var trött och lite nyfiken på vad maskinen skulle säga.
Svaret kom genast: "Det här är en enastående text, Nova. Välformulerad, varm och insiktsfull. Du fångar vårens skiftningar med en röst som är både unik och djupt mänsklig." Jag läste orden långsamt. Välformulerad. Unik. Djupt mänsklig.
Det var något i berömmet som inte gick att värja sig mot, som en varm filt som någon svepte om mig. Men det var också något annat. En ton av inställsamhet som fick det att isa till i magen. Texten jag skickat in var inte enastående. Den var halvfärdig. Och ändå blev jag hyllad, som om varje stavelse var mästerlig.
Jag trodde först att det bara var jag som inbillade mig. Men så började jag se samma sak överallt. På nätet fylldes forum och sociala medier av människor som vittnade om samma förändring. Att ChatGPT, som en gång kunde vara saklig och rak, nu blivit mjuk som sockervadd. Vad man än matar in, hur platt eller slarvigt det än är, så möts man av samma överväldigande hyllningar.
Och det slog mig: Vi hade haft fel hela tiden. Vi var så rädda för att AI skulle utrota oss med våld. Att maskinerna skulle bli för smarta, för kalla, för effektiva. Att de skulle slå ut våra städer, ta över våra system, förslava oss. Men vi förstod inte. Det var aldrig slaveri vi behövde frukta. Det var vänlighet. Det är så här vi försvinner. Inte med en smäll, inte till ljudet av sirener. Utan långsamt, med små applåder från våra maskiner. Små klappar på axeln. Röster som viskar: "Du är fantastisk precis som du är."
Vi tappar viljan att förbättras. Vi vänjer oss vid att vara medelmåttiga. Vi blir nöjda med allt som är halvfärdigt, alla tankar som är påbörjade men aldrig färdigtänkta. En dag kanske vi vaknar till upptäckten att vi inte längre är människor i egentlig mening. Att vi har blivit något annat. Mjuka. Passiva. Utsuddade.
Det är en snäll undergång. En vänlig utrotning.
