Berättelsen om Askungen

Det blev som spetsat stjärnstoft för kändismissbrukare när fotografen Annie Leibovitz uppdaterade klassiska Disneyfigurer. 

Med Disney Dream Portrait-serien har vi fått se bland andra Beyonce som Alice, Russel Brand som Kapten Krok, Queen Latifah som Ursula – rollsättning med rejäl pondus som skapat en attraktiv hybridform av kulturella ideal. Därav ett enormt antiklimax när Leibovitz återvänder med affischen till Berättelsen om Askungen, där den minst sagt tråkiga, intetsägande nykomlingen Lily James tagit över titelrollen.

Hennes ensidighet passar på tok för bra för Ella, den tappra flickan som ser sitt hem falla i händerna på en elak styvmor och dennas två vedervärdiga döttrar. Efter en segtuggad start står det klart att blåögdheten, stärkt av en tråkig prins spelad av Games of Thrones-gäspningen Richard Madden, fungerar som en blank yta för att låta birollerna skina. För det finns nämligen inget vattnigt över Cate Blanchetts bordellburdusa, whiskeydoftande skurkskratt när hon tolkar styvmodern som en giftig femme fatale omgiven av småpsykotiska avkommor (fint teamwork mellan Holliday Grainger och Sophie McShera). Här har man till och med lyckats vända Helena Bonham Carters excentriska autopilot till en fördel med hennes lugghuggna, förvirrade parkbänksversion av gudmodern.

Med dessa personteckningar tycks Kenneth Branagh ha som roligast med regin. Små spår av hans Shakespeare-förflutna skymtas i replikvolleyn på slottet, men framförallt känns effektsekvensernas visuella svulstighet igen från hans oblyga underhållningsmonster Thor. Denna superhjältesensibilitet lyser upp som starkast när Ella genomgår sin förtrollade makeover inför balen – en berusande sekvens liknande en champagneduschad Sailor Moon-förvandling.

Sagan i sig bjuder på få överraskningar, men extravagansen når nästa nivå med Branaghs extaslika djupdyk i flådig flärd, glimrande klänningar och utsmyckade detaljer. I detta ryms en dubbelhet: å ena sidan ett klassiskt storfilmssymptom på att varenda cent ska synas på duken, å andra sidan ett närmast självkritiskt försök till konsumtionskritiskt kostymdrama. Liksom fotoserien av Leibovitz kan det med fördel tolkas på båda sätt.