Den envetne provokatören Paul Verhoeven har på senare blivit välkomnad in i de fina salongerna. Med Elle (2016) och nu Benedetta, som båda producerats av den creddige fransosen Said Ben Said (bl.a. Maps to the Stars och Bacurau), har han blivit en udda, men återkommande, fågel i Cannes uppburna utbud. Till skillnad från hans tidiga Hollywood-karriär (bl.a. RoboCop och Basic Instinct), är filmerna mer lågmälda och tvetydiga, men det är bara en rökridå: Verhoeven är fortfarande samma gamla uppviglare som han alltid varit.
Den unga nunnan Benedetta (Virginie Efira) är helt uppslukad av Jesusuppenbarelser och ser sig själv som frälsarens fru bland de levande. Men när den fagre Bartolomea (Daphne Patakia) plötsligt dyker upp väcks köttsliga begär i Benedetta. Samtidigt sköljer digerdöden in som en förödande flodvåg över Europa och en hel kontinents gudatro ställs på sin spets.
Från första stund pågår en ständig kamp mellan det finstilta, ambivalenta berättandet och vulgär provokation. Balansen lyckas för det mesta, även om det leder till en typ av öppet slut som tjatades sönder under förra decenniet.
Miraklerna fullkomligen regnar över Benedetta, men är de på riktigt eller bluffar hon bara? När Benedetta börjar blöda ur pannan på Kristussätt så hittas en keramikskärva i närheten. Kan hon ha opportunt skurit sig själv i pannan? Kanske. Hur det än är med den saken så är Efira strålande som den ofta smått besatta nunnan.
Det vulgära når fnissighetens topp i en av Benedettas många svulstiga visioner. Hon är på väg att bli biten av ett gäng slingrande ormar och det ser bra jävla illa ut, tills dess att Jesus dyker upp med svärd i hand. Han mördar orm bättre än valfri muskelactionstjärna från 80-talet.
De fina och det fula fungerar överraskande väl sida vid sida. Det är en film värd att tas på allvar, men den är också ett enda långt sliskigt spratt.
