Den långlivade 1990-talsklassikern Baywatch dammas av i sommarens mest kroppsfixerade försök till komedi.
Mellan 1989 och 1999 löpte en av tevehistoriens mest lättklädda långkörare och med den Pamela Anderson och David Hasselhoff, iklädda åtsittande röda badkläder som väl idag får betraktas som ikoniska. Men inte nödvändigtvis i någon positiv bemärkelse, för vem kan förneka att mycket av seriens långlivade attraktionskraft låg i en blamant objektifiering av kvinnokroppen.
När seriekonceptet nu dammats av för en tilltänkt sommarblockbuster har man förvisso valt att spela på komedi istället för drama. Men 2017 ter det sig omöjligt att förhålla sig till fenomenenet Baywatch utan självironi. Ändå måste det delvis betraktas som ett trött alibi. Generösa dekolletage, långa ben, fasta rumpor och bikinilinjer framträder som filmens säljpunkt. Dessutom är bärarna av dessa attribut främst bikaraktärer i den motvilliga bromansen mellan Mitch Buchanon (Dwayne Johnson) och den skandalomsusade olympiska guldmedaljören Matt Brody (Zac Efron). Men när lik och droger börjar skölja upp på badvakternas strand måste de såklart komma över sina olikheter och jobba tillsammans.
Förvisso badar kameran lika fullt i Johnsons och Efrons superdeffade kroppar som deras kvinnliga kollegors. Dessutom är det framförallt Efron som med sina pojkbandslooks får axla bimborollen och lystra till tillmälen som One Direction, Nsync eller New Kids on the Block i ett av filmens sånär fungerande skämt. Men det är ändå svårt att komma ifrån att deras kroppar trots alla försök till självironi framförallt är aktiva, ståtliga, medan kvinnornas är distraktioner och ögongodis på en helt annan nivå. När det skämtas om manliga genitalier rör det sig dessutom mot det groteska och pinsamma. Här finns en diskrepans som antagligen passar en pubertal publik perfekt.
Samtidigt har Baywatch redan floppat på den amerikanska marknaden. Kanske räcker inte välsvarvade kroppar för att väga upp för bristande originalitet och humor. En annan förklaring skulle vara att filmens R-klassning (publik under 17 år släpps inte in utan förmyndare) håller en förmodat välvilligare publik stången. I Sverige är filmen tillåten från elva år vilket kanske öppnar för en större tillströmning. Men man kan alltid hoppas på den goda smaken.
