16-åriga och cancersjuka Milla (Eliza Scanlen) är en typisk indiefilmsprinessa. Livstrött och obrydd med mjölktand kvar faller hon omedelbart för den 23-åriga missbrukande och dagdrivande Moses (Toby Wallace). Deras kärlekshistoria är - till föräldrarnas förtret - början på en omtumlande och känsloladdad frigörelse.
Babyteeth är den australiensiska regissören Shannon Murphys långfilmsdebut. Baserad på en pjäs av dramatikern Rita Kalnejais får vi kapitelvis följa Millas och Moses gradvisa förälskelse. I klassisk indiefilmanda finns här förutom en mångbottnad kärlekshistoria också ett överdådigt designhus med sin obligatoriska pool, förförisk turkosa vatten, ett antal perukbyten varpå den färgstarkaste blivit filmens omslag.
Med destruktivitet, hipp musik och oslagbara dansinslag, framkallar berättelsen en massiv känsloexplosion. Trots allt det, är Babyteeth också något mer. Sjukdomen som långsamt tar Millas kropp i förfogande, ligger som en pockande påminnelse av vad som kommer, men visar också att hon är mer än en indiedrottning i färggrann peruk. Murphy fångar känsligt tonårslivets eviga pendlande, det hjälplösa vinglandet mellan utsatthet, naivt självförtroende och våghalsig självständighet. Med ömhet och skruvad komik framträder också föräldrarnas befogade oro, deras komplicerade kärlek och egna problem som är minst lika stora och drabbande som deras dotters. Eliza Scanlen visar återigen hur skickligt hon kalibrerar mellan barnslighet och utmanande destruktivitet. Toby Wallace är självklar som den hopplöst charmige, men godhjärtade knarkhandlaren Moses. Essie Davis underbar som medicinknaprande mamman och Ben Mendelsohn som den cyniska psykiatriker-pappan.
Även om filmens två timmar framkallar en viss repetition och övertydlighet, är Babyteeth något så uppfriskande som en välskriven historia jag bara vill stanna i. Dess lekfulla pendlande mellan oskuld och allvar, mellan ungdom och bombastisk självständighet är helt klart berusande.
