Den unge Leonardo DiCaprio var en hämningslös skådespelare med en besynnerlig förmåga att bara kasta sig in i rollens kärna och utstå den hudlösheten hur jobbigt det än var. Det modet försvann i och med Titanic, det medger DiCaprio själv, och det är inte bara han som försöker hitta tillbaka. För Martin Scorsese har det blivit ett särskilt projekt att få fram det där sällsamma igen. Han tror att DiCaprio kan vara en ny De Niro. Det tror jag också, så småningom. Bara inte i den här filmen.
Scorsese tänkte nog att Hollywood-underbarnet Howard Hughes var en perfekt roll för DiCaprio. Bägge är störtrika, snuskigt berömda och får dejta världens vackraste kvinnor. Dessutom sägs DiCaprio lida av samma typ av tvångstankar som Hughes. Han är också bäst i de neurotiska scenerna. När bakteriefobikern Hughes äntligen vågar röra vid Katharine Hepburns hand är det ett stort genombrott som DiCaprio spelar finstilt och snyggt. Lite king-of-the-world-varning blir det när Hughes njuter av sina framgångar: han regisserade jättelika succéfilmer, satte flygrekord (därav titeln), revolutionerade passagerarflyget, tjafsade med senaten om sitt försvarskontrakt och vann, sällskapade med Jean Harlow och Ava Gardner.
I Hughes förenas två amerikanska centrallegender. Dels Citizen Kane-karaktären, den driftige kapitalisten som är hyllad men inte älskad. Dels uppfinnaren som nästan går under i kampen för att få gehör för sina framstegsidéer. Problemet med den amerikanska drömmen är att sådana här människor är obekväma och störiga i samhället. Det är alltid bekvämare för makthavarna att krossa dem än att ändra något. Scorsese låter Aviator sluta i en hoppfull ton, men ni som såg den mycket liknande Coppola-filmen om bilfabrikören Tucker minns kanske också den senare Hughes, ensam, galen och sjuk.
Plötsligt är det inte DiCaprio jag associerar till, utan till Scorsese själv. Liksom Hughes har han också varit en risktagare som fått många storartade segrar. Men det känns som om hans privata rädsla för det ensamma, sorgliga slutet fått ta över skapandet. The Aviator är slätstruken och förutsägbar, som om detaljrikt återskapade historiska miljöer kunde kompensera för det alldagliga filmspråket. Cate Blanchett gör en mycket lyckad tolkning av Hepburn och känns äkta ned till det korthuggna skrattet (Ha! Ha!). DiCaprio balanserar länge upp den offentlige Hughes berusande framgångar med den private Hughes mentala nedåtspiral. Sammanbrottet är nästan vackert. Vändningen i manuset är inte lika snygg, och i den sista halvtimmen kvävs den psykologiska trovärdigheten helt av behovet att framställa Hughes som en vinnare. Där tappar DiCaprio något. Kanske är det förtroendet för regissören. Den efterlängtade triumfen uteblir.Skådespelare:
Regi:
