Efter att Norge utsatts för tsunamis, jordbävningar, tunnelbränder och vidunderliga troll fick Sverige nog. Var är våra påkostade och effektspäckade katastrofer? Nu är den äntligen här. Avgrunden är Sveriges första riktiga katastroffilm. Det är så att man blir tårögd (det blev jag). Visst – vi borde inte ignorera Crazy Pictures Den blomstertid nu kommer (2018) men den filmen slarvades bort med en skitstövel till huvudkaraktär. Avgrunden levererar.
Avgrunden är ett uttalat försök att slå tillbaka mot Norges tronande ställning som katastrofkungar. Att den framförallt efterapar norska Vågen märks på inledningen med en ödesmättad berättarröst som förklarar att det bara är en fråga om tid innan Kiruna rasar. Över 90 miljoner kronor har lagts på att få marken att skaka och öppna upp sig under Kiruna vars underjord genom åratal av gruvarbete urholkats till ett tändstickshus.
För att vi ska bry oss när katastrofen slutligen inträffar – spoilers – får vi följa stoiske säkerhetschefen Frigga Vibenius (någon är uppenbarligen ett fan av Thriller – en grym film), spelad av superba Tuva Novotny. Frigga har ett minst sagt struligt vardagsliv med upproriska tonårsbarn, besvärliga exet Tage (Peter Franzén) och en ny liggkamrat i brandmannen Dabir (Kardo Razzazi). Tage komplicerar dessutom saken än mer genom att vara gruvchef, hur han fick den tjänsten när han är extremt klaustrofobisk kan man ju undra.
Regissören till Sex, lögner & videovåld (2000) är tillbaka! Visst att Richard Holm gjort fler filmer om specialpolisen Johan Falk än fingrar på handen men cineasten vet ändå vad som är viktigast i hans filmografi. Richard har skrivit manuset tillsammans med sin 90-talistson Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair där de betar av katastrofklyschorna en efter en – fast på svenskt vis. För det är filmens styrka, de episka drönarfilmningarna över det norrländska landskapet, Tuva Novotnys stenhårda attityd och att höra svenska rop på hjälp när marken öppnar sig under dem.
Familjestriderna där alla bara är arga på varandra och männen inte kan sluta tuppa sig är vad som tyvärr blir en aning tjatigt i längden. Från det spektakulära mittenpartiet så pyser jordbävningarna ut mot slutet när fokus blir mer på sprickorna i familjen än i marken. Det saknas en riktigt gastkramande sekvens som Radissonhotellet i Skalvet (2018). Men i mångt och mycket är det petitesser. Ambitionerna finns där och är inte felplacerade. Avgrunden visar att det går att göra effektfull bra svensk genrefilm. Var bara inte rädda för att skaka om Sverige på riktigt nästa gång.
Läs även Nöjesguidens intervju med Kardo Razzazi: Alla ställs förr eller senare vid en personlig avgrund
