Kardo Razzazi: ”Alla ställs förr eller senare vid en personlig avgrund”

Kiirunavaaragruvan står i centrum för tjugotalets första svenska katastroffilm. Nöjesguiden har pratat med en av huvudrollsinnehavarna som givetvis lider av klaustrofobi. 

Katastroftankarna som har gått i ide efter pandemin är i ropet igen nu när terrorhotnivån höjts till en fyra i Sverige. Passande nog tar den trendkänslige actionveteranen Richard Holm (Johan Falk, Gåsmamman) tillfället i akt att välkomna hösten med en riktigt påkostad svensk katastroffilm.

Avgrunden är en fantasi där marken plötsligt och bombastiskt rämnar under Kirunaborna innan de hunnit flytta till sin nybyggda stad. Och titeln, som i varje hederlig katastroffilm, syftar förstås också på en personlig kris som den tuffa säkerhetschefen Frigga (Tuva Novotny) måste handskas med. Förutom Kiirunavaaragruvan ska hon rädda sin stjärnfamilj, handskas med en exman som inte vill släppa taget (Peter Franzén) och hantera den dåliga stämningen som uppstått mellan exet och hennes nya kärlek Dabir som spelas av Kardo Razzazi.

Under Kardo Razzazis fötter har marken skakat ett antal gånger, vilket han skildrat i sin omtalade teatermonolog Allt som blev kvar som gått för utsålda hus i Göteborg och Stockholm. Bredängslivet som barn till Marziyeh Farighi och Naser Razzazi – i Kurdistan välkända, folkkära musiker och frihetskämpar – innebar ett pendlande mellan två helt olika världar, kanske tydligast illustrerat av Kardos minnen från sin mammas begravning år 2005. Stora folkmassor kantade kortegens färdväg när kistan fördes fram genom hennes hemland.
– Det var först då jag förstod hur stor mamma varit hos befolkningen där.

Hur var det att göra teater av ditt eget liv?
– Det var det läskigaste jag gjort. Och det häftigaste. Det öppnade dörrar som jag hade stängt. Till slut blev jag utmattad. Det var otroligt påfrestande att blotta sig på det sättet och jobba med det som jag själv har upplevt. 

"Trots den stundande katastrofen är filmen full av humor"

Det är kanske en förklaring till att du tyckte inspelningen av Avgrunden var så rolig.
– Vi skrattade så otroligt mycket. För trots den stundande katastrofen är filmen full av humor. Tuvas karaktär som ska skilja sig fram och tillbaka. Barnen som dras in i deras skilsmässa och den nya pojkvännen som dräller in. Högst igenkännbart alltsammans. Att ingenting går som man tänkt sig. Vi ställs alla förr eller senare vid en personlig avgrund och konfronteras med livet. Och här rasar hela staden på köpet.

Hur snabbtänkt är du själv i krissituationer?
– Jag har aldrig varit med om att en stad rasar. Det enda liknande var en krock som jag och min fru var med om på Centralbron. En lastbil körde in i oss. Det hade kunnat sluta illa men i stunden var jag väldigt lugn och beslutsam.  

Filmen och inte minst verkligheten väcker en hel del katastroftankar.
– När man sitter i sin lilla lägenhet och har tak över huvudet, kollar på nyheterna och ser olika människors liv raseras på en sekund kan man inte låta bli att tänka: hur hade jag reagerat? Vad hade jag gjort?

Men du har inte fått några katastrofmardrömmar under filminspelningen?
– Nej. Jag var bara klaustrofobisk. Fick panik när jag fick veta att de ska ner och filma i gruvgrottorna. Men som tur var slapp jag åka ner själv. 

"Klaustrofobin gör att gruvdöden känns för hemsk"

Som i varje film av det slaget dör de olika karaktärerna i filmen på lite olika sätt. Man vill kanske inte direkt dö inklämd och utan syre nere i en gruva. Har du någon favoritdödsorsak? 
– Haha, klaustrofobin gör att gruvdöden känns för hemsk. Men om alternativen är att brännas till döds, frysa ihjäl eller drunkna tror jag att jag hade valt drunkna, att bara tuppa av och försvinna. Jag är en gammal simmare och jag har jättemycket respekt för vatten och hav. De skrämmer mig också jättemycket.

Din karaktär Dabir kommer till Kiruna på besök men snart får han använda sig av sina yrkeskunskaper som brandman. Skulle det kännas lockande att bli brandman om skådespelarkarriären inte längre var aktuell?
– Återigen - min klaustrofobi står i vägen haha. När jag var lite yngre och spelade mycket fotboll tänkte jag på att bli fotbollsproffs. Och innan karriären tog fart jobbade jag i två år med barn och ungdomar som hade olika diagnoser. Jag lärde mig väldigt mycket från dem. Men att vara skådespelare slår allt för det är ett yrke som gör det möjligt att testa på allt möjligt, vara olika personer.

Du uttrycker alltid att det är berikande att ha växt upp med två olika kulturer. Men har det någonsin känts som en förbannelse eller begränsning?
– Jo, speciellt när jag började med yrket. Det har ju skett en stor förändring de senaste åren. Fler med utländsk bakgrund spelar stora roller och får huvudroller som inte bara handlar om att vara gangster. Jag har alltid sagt att jag inte har några problem med att spela gangster - om man också får se det komplexa i karaktären. En nyanserad skildring, inte bara att springa runt med vapen och svära. Under mina sexton år som skådespelare har det hänt mycket på den fronten. Men det har varit en kamp. Jag tycker synd om generationerna före oss

Jag läste att Fares Fares är en person som du har sett upp till sedan början av din karriär.
– Ja, i Fares kunde jag känna igen mig. Det fanns inte många andra med utländsk bakgrund som fick stora roller. Under min fotbollstid var också den italienske anfallaren Roberto Baggio min stora idol. Men när jag blivit lite äldre började jag problematisera ordet förebild. Det är sprunget ur att jag växte upp med föräldrar som blivit dyrkade. Folk satte dem på ett podium och förväntade sig att de skulle vara fel- och fläckfria. Utan att känna dem på riktigt. Idag är min fru min största förebild. För resan hon har gjort i sitt eget liv och att hon hela tiden strävar efter att lära sig nya saker och ta sig till nya platser.

Ett telefonsamtal från vilken regissör skulle göra dig lyckligast? 
– Jag har alltid tyckt om Guy Ritchies filmer. Storslagna draman med mycket humor. Och Kathryn Bigelow. Älskar hennes filmer. 

Om det gjordes en biopic om ditt liv - vem skulle du vilja se i huvudrollen?
– Mitt nästa mål är att försöka göra om min monolog till en teveserie. Och tanken har varit att jag ska spela den själv. Om jag inte hinner bli för gammal för att spela mig själv, haha. 

Vad har du för andra drömmar? 
– Det hade varit jättekul att spela skurk i en Bondfilm. Och att få spela en kurdisk Marvelfigur. Jag vet att det är omöjligt. Men det hade varit något.

Avgrunden har biopremiär den 15 september.