Austin Powers - The Spy Who Shagged Me

I vittnens närvaro har jag faktiskt försvarat Mike Myers. Jag har hänvisat till den goda traditionen i [I]Saturday Night Live[/I], pekat på enskilda genialiteter i [I]Wayne's World[/I]-filmerna. Och jag hävdar bestämt att filmen med den pantade svenska titeln [I]En brud på hugget[/I] ledigt höjde sig över genomsnittet av amerikanska komedier. Men sen har vi det här med [I]Austin Powers[/I]. Och det är dessvärre en helt annan sak. För om ingen är bättre än det sista han har gjort, så går det inte att försvara Mike Myers. Den andra filmen i serien, [I]Austin Powers - The Spy Who Shagged Me[/I], är inget annat än en brutal förolämpning av biopubliken. Pinsamt, pubertalt, patetiskt.Hela förutsättningen är ju fel, för det första. Det behövs ingen parodi på agentgenren från 60-talet. Det går alldeles utmärkt att skratta åt de filmer som gjordes då. Och eftersom satir vinner på ett visst mått av subtilitet, diskvalificerar sig [I]Austin Powers - The Spy Who Shagged Me[/I] från ruta ett. Filmen är en enda lång och plågsam överton. Skämtnivån är konsekvent placerad strax under bältesnivå. Både fram och bak, om jag uttrycker mig så. Inget principiellt fel i det. Förra årets [I]Den där Mary[/I] lyckades framgångsrikt bryta ny mark i området. Men Mike Myers är lika diskret som en elefant i ett snapsglas. Hans främsta drivkraft tycks vara att i varje ny scen kvadda det lågvattenmärke han noterade i den förra. Om så är fallet, ja, då lyckas han. Den lilla epilogen, där det manliga könet är representerat i varje replik, skvallrar om en omdömeslöshet gränsande till medvetslöshet. Det är egentligen rätt svårt att såga en film som frivilligt lägger sig ner och sprattlar redan under förtexterna. Normala reflexrörelser, om till exempel kvinnosyn, göre sig icke besvär. Austins kvinnliga agentfägring går under namnet Ivana Humpalot. Och som inte det vore nog har översättaren, vars namn jag generöst utelämnar, döpt henne till Jagvillha Storsnorre. Några gåtor kvarstår. Visserligen är han lite kul i sin cameoroll - men hur lyckades man lura in Tim Robbins in i den här katastrofen? Och vad tänkte Elvis Costello och Burt Bacharach på, när de valde att ställa upp och "live" framföra [I]I'll Never Fall In Love Again[/I]? Det går inte att förbise. De dras med i fallet. Men till skillnad från Mike Myers så har de en gynnsam chans att skaffa sig upprättelse.