Återkomsten

16:54 5 Nov 2004
Surmulna ryska debutanter med rötterna i 60- och 70-talets konstfilm har inte precis stått som spön i backen på svenska biografer de senaste åren. Om de nånsin gjort det. 30-årige Novosibirsk-mannen Andrey Zvyagintsevs male bonding-epos [I]Återkomsten[/I] känns som det logiska valet när uppstickaren Atlantic Film nu tycks vilja ändra på det. Det här är en klassisk, koncist karaktärsstudie som inte kräver några direkta förkunskaper, och lika gärna kunde utspela på sig en brittisk internatskola, eller var som helst där unga pojkar ska plågas, fostras och sen plågas lite till. Hela sin uppväxt har Andrey och Vanya levt med sin mamma och mormor. Men så plötsligt en dag när de kommer hem får de veta att pappa ligger uppe och vilar. Var han hållit hus och vad som fört honom tillbaka får de, lika lite som åskådaren, några förklaringar till. Han vaknar bara upp och meddelar att det är dags för fisketur. På med stövlarna ungar. Som i ett fåfängt försök att ersätta 15 år av frånvaro med en weekends hårdför [I]Fear Factor[/I]-uppfostran bland roddbåtar, sten och manliga strapatser. Venedig-vinnaren [I]Återkomsten[/I] blir inte i första hand ett porträtt av den mytiske och Billy Bob Thorton-inbundna "fadern", utan om de två pojkarnas sätt att förhålla sig till det okända. 15-årige Andrey kan inte låta bli att imponeras av mannens tysta brutalitet, medan morsgrisen Vanya, kring 12, mer är inne på linjen att han "kan vara vem som helst, en bandit som ska skära halsen av oss". Båda är strålande och det är den här konflikten som sakta välter över filmen från såsigt arty till något helt annat, mer oväntat. Det börjar som en liten kärleksförklaring till blåstickiga ryska asfaltstorg (precis lagom utdragen för att Aeroflot-entusiasten i en ska vakna till liv men också vilja gå vidare med sitt liv), övergår i något slags enslig naturskildring där widescreen, fiskrens och Tarkovskij är givna nyckelord, och utan att man vet hur det gick till har man hamnat i en stram psykologisk thriller någonstans mellan [I]Cape Fear[/I] och bröderna Dardenne. Det är inte överväldigande eller ens originellt hela tiden, men det är en film där struktur och tempo är vägt på gramvåg. Som debutfilm hör det här till det formsäkraste sedan David Gordon Greens första, och det räcker ganska långt.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.