När Leos Carax Holy Motors prisades som bästa film på ett främmande språk (Best foreign language film) av diverse amerikanska kritikerförbund gjorde han sig lustig över att vara en filmmakare som gör film på främmande språk, och hur alla gör film på främmande språk. I alla fall utanför USA. När både Oscarsgalan och numer även Golden Globe bestämt sig för att överge “Best foreign language film” till förmån för “best international feature film” respektive “best feature film - non-english language” har Carax förstås gått och gjort sin första film på ett språk som inte är främmande i USA. Men om något bevisar den färgstarka rockoperan Annette Carax uppfattning att film i sig är ett främmande språk.
Det spelar med andra ord mindre roll att Adam Driver och Marion Cotillard tar ton på engelska. Annette har redan innan dess basunerat att det rör sig om en filmspråklig tungvrickare. Carax ber om vår andlösa tystnad under föreställningens tilltagna speltid innan vi landar i en musikstudio där taktpinnen lämnas över till filmens manusförfattare och kompositörer, Ron och Russell Mael.
Brödraduon är förstås mer kända som kultbandet Sparks som redan tidigare i år varit bioaktuella i Edgar Wrights dokumentär The Sparks Brothers. Till Annette har de skrivit ny musik, samt inkorporerat ett och annat gammalt nummer ur sin låtskatt, för att berätta den bittra kärlekshistorien mellan den provokativa komikern Henry McHenry (Driver) och den uppburna operasångerskan Ann (Cotillard).
“So may we start”. Den första kompositionen hamras igång på Russells piano och Rons stämma förstärks av Driver och Cotillard i en lång tagning som tar oss ut i den förhöjda showbizvärld Sparks skapat tillsammans med Carax. Tillsammans vinkar de av Henry och Ann som försvinner åt varsitt håll i den kaliforniska natten och in i filmen. Hon ska sjunga och dö på operan, han ska roa sin publik till döds. Efteråt ska de omfamna varandra i skenet av paparazzis kamerablixtar.
Anslaget hör till det mest magnetiska och upplyftande som gått att se på bio i år. Men i takt med att parets relation faller i bitar lättar förtrollningen på greppet. I vägen för parets babylycka - de får en dock… dotter vid namn Annette - står Henrys kraschade karriär, och kanske är det av avund han låter Ann glida honom ur händerna en stormig natt på parets yacht. I den efterföljande akten hemsöker Ann Henry genom Annette som ärvt sin mammas sångröst.
Carax kompromisslösa filmkonst är nog rena rotvälskan för många, men egentligen aldrig svårbegriplig. Snarare infallsrik, uppfriskande och livlig. Kanske lite för livlig, nästan utmattande. Den andlösa tystnaden blir till slut omöjlig att hålla och skratt blandas med allt högre frekvens med suckar. Men om än något tålamodsprövande, ibland till och med svajig, är Annette ett säreget popfyrverkeri du inte vill missa.
