Angel Baby

När engelsmannen Ken Loach gör filmer om människor i utanförskapet ställer han dem mot "systemet", mot en oförstående samhällsapparat, mot den kollektiva intoleransen han skapar kort och gott välformulerad och svavelosande samhällskritik. Det är han en mästare på.När australiern Michael Rymer gör filmen om Harry och Kate glömmer han bort den där lilla konflikten som upphöjer filmen till en större angelägenhet än ett känslosamt porträtt av två människor som försöker hitta en plats i tillvaron trots allt. Det kan många gånger vara bra nog, men det väcker vissa frågor.Harry och Kate möts på det lokala behandlingshemmet. Båda går på psykofarmaka, han för att få tyst på alla röster, hon för att dämpa sin ångest och för att i någon mån korrigera sin bild av verkligheten. De blir kära, flyttar ihop, de blir gravida, de bestämmer sig för att sluta med kaffe, cigaretter, junk food och psykofarmaka. Detta stöter helt otippat på visst motstånd från omgivningen. På sjukhuset försöker man få dem att avbryta graviditeten och även Harrys lojale bror med fru är skeptiska till en början, men ger sedan sitt fulla stöd.Till skillnad från i en film av Ken Loach, där man har en obruten sympati med huvudrollen, är man här snarare beredd att hålla med skeptikerna. Kate är definitivt knäpp, Harry inte den mest stabile lotsen för henne och barn knappast den ideala lösningen för deras bekymmer. Sinnessjukdom är liksom lite mer komplicerat än så.Någonstans här går Rymer vilse i alla sina goda avsikter. Frågan om vad han egentligen försöker säga med Angel Baby växer sig allt större under filmens gång. Visst, lite försiktig samhällskritik spritsas in. Kates faiblesse för TV-programmet Lyckohjulet är roande som en metafor för TV:n som vår tids religion. Varje gång hon tittar ställer hon vissa frågor och de fraser och ordstäv som leks fram i programmet blir hennes svar. Hon är fast övertygad om att kvinnan med lyckohjulet, kallad Astral, sänder ut hemliga kodmeddelande till henne.Det tycks nästan som om Michael Rymer på vägen själv upptäckte att essensen är i tunnaste laget. Jag vet inte annars hur jag ska tolka alla de övertoner i både ljud och bild som han plågar oss med. Musiken dränker alla eventuella subtila känslostämningar, hans visuella kitsch blir direkt utmattande. Cirkulerande, virvlande kameror för att beskriva förvirring, nära nog psykedeliska bildövergångar för att förstärka det känslomässiga kaoset. Bitvis luktar det reklam och popvideo lång väg, bitvis desperation. Michael Rymer har ett gott hjärta, han tycker om sina karaktärer, han heroiserar eller sentimentaliserar dem inte. Gott så, men Angel baby har så många synliga sprickor i sig att betyget bör betraktas som generöst.