Engelsmännen kan. Här kommer en långfilmsdebuterande regissör, en långfilmsdebuterande manusförfattare och ett knippe mer eller mindre okända skådespelare och slår till med inte bara en av årets bästa filmer utan också en av de roligaste, varmaste och hjärtligaste komedierna på flera år.
Till råga på allt är det (liksom Brassed Off) en komedi om arbetslöshet. Allt enligt den gamla sanningen att de bästa komedierna görs på de mest allvarliga ämnena.Allt eller inget inleds med en frejdig reklamfilm om stålindustristaden Sheffield. Här finns allt - från det lukrativa stålet till det vilda nattlivet. Därefter är det klipp och skylten "25 år senare" kommer upp. Stålindustrin sjunger på sista versen, de två arbetslösa männen Gaz och Dave blir av misstag inlåsta på den öde fabriken, allt medan fabriksorkestern marscherar förbi. Det är en absurd, intelligent och rolig inledning.
När Dave med bedrövad min avslöjar för Gaz¾att hans fru samma kväll (tillsammans med ett hundratal andra kvinnor) ska gå och se Chippendales får Gaz idén att ta upp konkurrensen med dessa "bögar i blöjor". Efter mottot "kan de så kan vi", blir de till slut sex man som börjar finstudera Flashdance på video för att lära sig de rätta stegen.
Det hela är inte bara väldigt roligt - det är rörande. Sex arbetslösa män i medelåldern som klär av sig inför varandra och blottar en helt annan sida av manligheten än den gängse. Rörande är också sidohistorierna. Gaz har en uppslitande vårdnadstvist med sin ex-fru, Dave skäms för sin feta kropp och tvivlar på att hustrun är intresserad av honom och Gerald ljuger för sin fru att han varje dag går till jobbet när han i själva verket stämplar och sitter ensam på en parkbänk med sin unikabox.
Robert Carlyle befäster sin position som Englands mest intressante skådespelare i sin generation, Tom Wilkinson (som vi såg som den äldre prästen i Priest) gör ännu en enastående rolltolkning som Gerald - och Mark Addy får i rollen som Dave oss vuxna män att klämma fram en tår i mer än en scen.
Det heter ju i klyschan att man både skrattar och gråter. Men få gånger har det stämt så bra som inför Allt eller inget. Det är en film fylld av så mycket värme, kärlek och humanism att det bubblar ur kroppens samtliga porer efteråt. Det var mycket länge sen jag var så glad och rörd efter en film. Det är bara att ännu en gång kapitulera. Engelsmännen kan.The Full Monty
Skådespelare:
Regi:
