Charlotte Wells långfilmsdebut är ett subtilt drama som smyger sig på en, sakta men säkert, innan den försiktigt börjar svinga och slutligen går all in för knockout. Det må vara ett ytligt sätt att beskriva en film som är allt annat än ytlig, men för undertecknad kändes upplevelsen Aftersun precis så. Knocken landade perfekt, med en oförglömlig slutscen som pricken över i:et.
Wells fångar sina två huvudkaraktärer i en tidskapsel, på semester i Turkiet någon gång under 90-talet. De två huvudkaraktärerna i fråga är pappa Calum och 11-åriga dottern Sophie (Paul Mescal och Frankie Corio) som vanligtvis inte träffar varandra regelbundet.
Med videokamera-inspelningar, 90-tals-feeling på maxnivå och en äldre Sophie som berättarverktyg vänder och vrider Wells på konceptet nostalgi likt en Rubiks kub. Med små, skickligt utförda påminnelser om att allt vi ser är dåtid för Sophie, känns filmen en bit in som ett känslosamt minne även för oss som tittare.
Paul Mescal och Frankie Corio är båda fantastiska. Mescal framförallt, vars rolltolkning balanserar kraftfullt mellan känslosam och tillbakadragen. Han ger oss som tittare exakt rätt dos av sin person, då man hela tiden vill se mer från, höra mer från, och veta mer om Calum.
Aftersun är en tung film, och samtidigt en film som jag vill återbesöka väldigt snart. Charlotte Wells poetiska, hjärtekrossande konstverk kan inget annat än fortsatt beundras. Ett mästerverk.
