Älskade Simcha

Det händer, gudskelov, inte speciellt ofta att en film utmärker sig genom att rollsättningen känns sådär fullständigt obegriplig. Eller kanske är det inte rollsättningen i sig utan snarare samspelet; den uppstyltade konversationen och de skilda nivåerna som olika karaktärer möts på, som tillsammans skapar en friktion med samma dundernivå som när det är någon celebritet på besök hos Mupparna. Nej, jag syftar inte på Isabella Rossellinis ortodoxa judinna och moderliga gestalt, utan på hennes barnflicka, Laura Frasers Chaja: en ung tjej som i 70-talets Antwerpen slits mellan studentrevolter och att utforska sitt eget och föräldrarnas judiska ursprung. Nyss nerdimpen som en Alice, eller ung Julia Roberts, travar hon bryskt och upproriskt envist runt i sin omvärld full av klichéer och enkla, svartvita porträtt, där regissören (som gammal i leken även innehar en mindre roll som överhuvud i den ortodoxa barnfamiljen) inte verkar ha ansträngt sig nämnvärt för att ge skjuts åt de värderingar och tankar om medmänsklighet och förståelse som han gärna vill förmedla. Det är som en västerländskt kvasi-internationell orkester där alla försöker stämma in i en eurohymn med tron att de bär med sig något slags altruistiskt budskap, samtidigt som den moralistiska bilan hugger i takt med tunga stråkar, Sieg Heil-klotter, en vansinnigt osympatisk och vårtnäst portvakt samt en äldre judisk man (Chaim Topol) som fått den tacksamma rollen av en modern och småmysig fe-gubbe. Dialekter och språkbruk används så klumpigt att de nästan ger en slags distanserad Brecht-effekt, i vars minuter man hinner laga mången hål på sina strumpor. Och den älskade lilla Simcha-pojken själv (Adam Monty)? Jo, han har inte fått mycket mer utrymme än vad barn, tyvärr, brukar få i framför allt romantiska draman, det vill säga en kokett bula någonstans på en tårdrypande och dramaturgisk raksträcka. Men det är absolut inte ambitionerna som brister i [I]Älskade Simcha[/I]. Snarare regissören Jeroen Krabbés grepp runt olika berättartekniska och dramatiska medel. För när det stundtals glimtar till, som i Marianne Sägebrechts maniskt sockerkaksbakande mamma, så får man definitivt en känsla av att obalansen inte beror på en felande ingrediens. Snarare på ett ganska ofokuserat och omedvetet frosseri.