Den höggravida Samia (Nisrin Erradi) knackar dörr efter dörr och frågar med hoppet darrande i rösten om det finns arbete för henne. Det gör det inte. Tills hon kommer till Abla (Lubna Azabal) som motvilligt låter Samia hjälpa till i sitt bageri. Abla inser snabbt att den havande kvinnan kan vara en tillgång med sin delikata rziza (en marockansk variant av crêpes) som vinner henne både arbete och bostad. Abla är sedan tidigare änka och hennes liv sen maken gick bort är inrutat in i minsta sekund. Antingen bakar hon eller så håller hon dottern Warda under sträng uppsikt. Det blir det ändring på när Samia blir en del av vardagen.
“Ge din huvudkaraktär agens” sa den kufige regissörfarbrorn Robert Downey Sr. en gång i tiden om vad som är nyckeln till att skapa engagerande film. Den devisen, förmodligen utan Downey Sr. i bakhuvudet, har hamrats in i fundamentet till Adam. Debutregissören Maryam Touzani ger sin havande huvudkaraktär så mycket agens att hon knappt har tid att andas: förutom ett barn i magen är hon både utan bostad och arbete vid filmens början. Det sätter saker och ting i rullning och Touzani visar ovanligt gott tålamod för en debutant. Ablas kyliga blickar får tina upp steg för steg när hon tillåter Samia att ta plats och sprida sin värme utan reprimander. I långt hållna närbilder registreras de små känsloförändringarna och både Erradi och Azabal bjuder på fint spel när karaktärerna låter sig förändras av varandra.
Desto längre graviditeten fortgår och dramat spetsas till, desto mer prövas gränsen där det engagerande går över till manipulativt fiskande efter publikens tårar. Filmen är under långa stunder rörande just på grund av att att den håller tillbaka känslorna i den upphöjda handlingsförloppet. Men när saker ska till att nå sin kulmen, när söndergråtna, håglösa ögon tomstirrar ut i intet och barnaskriken slår en i ansiktet, så förvandlas det finstämda till det ansträngt melodramatiska. Synd, men det kommer säkerligen fler chanser för den lovande Touzani.
