Aberdeen

Hela idén med en roadmovie är väl att vägen ska vara lite grand av målet. Att resan och de händelser som inträffar unterwegs ska vara av en sådan betydelse att filmen inte hade kunnat göras, berättelsen inte kunnat berättas utan att resan företagits. I just det avseendet är norrmannen Hans Petter Molands [I]Aberdeen[/I] inte helt lyckad. Och kanske, det är svårt att säga tvärsäkert, är det inte resans innehåll som brister, utan kanske är det så att skådespelarna Stellan Skarsgård och Lena Headey i huvudsak är så bra att spelet mellan dem kunde försigått hur som helst och var som helst - slutresultatet hade då ändå blivit det samma. Historien bygger i alla fall på att två människor far och dotter ska lära känna varandra. Och då är ju resan en bra modell eftersom den tar tid, precis som det gör för två människor att förändra sina inbördes förhållanden. Lena Headey spelar Kaisa, en ung och karriärvillig advokat i London, som snortar duktigt med kokain och idkar tämligen själlös sex med äldre män. Kort sagt schablonen för framgångsrik men olycklig ung dam. Så plötsligt, en av alla dessa nätter, ringer telefonen. Det är gamla mamma uppe i Aberdeen som berättar att hon ligger för döden i cancer och att hennes sista önskan är att dottern åker till Oslo och plockar upp sin alkoholiserade pappa, som vare sig mor eller dotter sett på 15 år. Men nu när hon ska dö vill mamma uppenbarligen att hennes trasiga familj ska vara samlad en sista gång. Det är en utmärkt start på en i många stycken utmärkt film. Överraskande snabbt sticker Kaisa till Oslo, men att få med sig ett opålitligt fyllo på flyget visar sig inte vara helt enkelt. Här, på flygplatsen, gör Stellan Skarsgård en paradscen som stor och tung och helpackad. Över huvud taget gör han en för filmen helt avgörande och imponerande insats. Så börjar själva resan, när de väl landat i England. Och även om här inte saknas dramatiska moment, och även om det läggs till pusselbit efter pusselbit i familjetraumat så tappar berättelsen i tempo. En vänlig och klarsynt lastbilschaufför kommer att spela en viktig roll, en sorts katalysator mellan far och dotter. Men han dyker upp och försvinner in och ut ur filmen några gånger för mycket på ett ologiskt och till slut irriterande sätt. Nå, till slut når man Aberdeen och en blek och vackert borttynande Charlotte Rampling. Här tror jag först att Hans Petter Moland gör det klassiska misstaget att ge filmen två slut, men det visar sig att han vet mycket väl vad han håller på med. Och den avslutande epilogen är nästan skärande vacker och bitterljuv.