Regissören Terrence Malicks karriär spänner över mer än ett halvt sekel, och trots en relativt liten filmografi är hans avtryck i filmhistorien omfattande. Det är därför naturligt att spekulationer om en Oscar för bästa film cirkulerat sedan långt innan premiären av hans senaste alster A hidden life, i vilken han tar sig an uppgiften att skildra andra världskriget. Här berättas den verkliga historien om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter, som inte vill delta i kriget och ifrågasätter nazisternas föreskrifter, och filmen lever upp till de högt ställda förväntningarna. Malicks krigsdrama A hidden life är, i likhet med hans tidigare filmer, både drömlik och ögonbedövande naturromantisk, men berättelsen långt ifrån förskönad.
Ute i Europa rustar man för krig, och en efter en kallas männen från Franz Jägerstätters alpbellägna by in till millitärtjänst. Jägerstätter brottas emellertid med inre samvetskval: som övertygad katolik har han svårt att acceptera nazisternas våldsvurmande ideologi. Hans tankar och resonemang återges genom sparsamt formulerade inre monologer, och skildras genomgående diskret. Terrence Malick fastslår en gång för alla att han behärskar konsten att berätta mycket med en begränsad mängd dialog. Rollfigurernas blickar och interaktioner med den kringliggande naturen ges stort utrymme i långa tagningar. Malick är en visuell stilist av rang.
Utöver eggande vyer över alplandskap ser vi här också svensken Michael Nyqvist i sitt livs sista rollgestaltning. Hans moraliskt rättrådiga repliker ekar kusligt från andra sidan, och gör i sig själva filmens speltid på tre timmar värd mödan.
Terrence Malicks första Oscarsbelönade film, Days of Heaven, spelades in under samma entimmeslucka varje dag, för att solljuset skulle vara avmättat och samtidigt glödande. Resultatet blev det drömlika uttryck som Malick senare ofta återkommit till. I A hidden life tycks han vänt denna metod till det motsatta: varje tagning är gråmättad, och ser ut att ha spelats in precis innan ett regnoväder. Molnen hänger tungt över Franz och hans fru Franziska, och himlen tycks nästan hota att svälja dem. Det är visuellt engagerande, och får tre timmar att kännas avsevärt kortare.
Alla amerikanska framställningar av andra världskriget ställs emellertid inför en viss trovärdighetsutmaning när det kommer till att hantera rollfigurernas språk. Terrence Malick klarar detta bättre än de flesta: huvudkaraktärerna pratar engelska, medan bybor och biroller talar modersmål. Kodväxlingen sker så pass sömlöst att man som tittare knappt märker av den, och både August Diehl och Valerie Pachner ger intrycket av att kunna leverera rollgestaltningar bevärdigade en Oscar på vilket språk som helst.
