54

54 är den andra filmen på kort tid där den legendariska Studio 54 i New York är i blickfånget. I Whit Stillmans Last Days of Disco utgjorde stället en fond mot vilken medelklassungdomar får tala ut om relationer, drömmar och framtiden. Mark Christophers film låter istället klubben själv, och framför allt dess demoniske ägare Steve Rubell, stå i centrum. Det måste ha krävts mod och en rejäl portion fingertoppskänsla för att ge rollen som den komplexa nöjesmogulen till den låga humorns mästare Mike Myers. Hans insats är av förvånande hög kvalitet, men tyvärr får vi inte reda på mer om hans Rubell än att han är en lismande, charmig och tragikomisk figur. Istället får vi följa den unge och uppåtsträvande förorts-snyggingen Shane O'Shea. Han och hans vänners långsamma färd mot upptäckten att livet kanske inte går ut på att festa och kopulera, blandas med ofrivilligt komiska och ibland groteska inslag som enbart fungerar som försenade och onödiga spikar i discokistan. När handlingen tar sin början står Rubell och Studio 54 på toppen av sin ryktbarhet. Kändisar flyger över datumgränser för att för en kväll få roa sig i verklighetsflyktens högborg, och i den massiva kön utanför entrén väntar vanliga människor på att få smulor från den hippa mannens smörgåsbord. För de som aldrig lyckades komma in har regissören Mark Christopher nu återskapat miljöerna och stämningarna, där spriten, knarket och de sexuella utsvävningarna verkar ösas ur en outsinlig källa. Att ett dylikt ställe attraherade såväl rockstjärnor som kungligheter borde ha kunnat fascinera, men då hade Mark Christopher behövt lyfta mer på den glättiga ytan. Som det är nu, är handlingen lika ytlig som sin skådeplats.