Blod, farsoter och paramilitära grupper - Danny Boyle ([I]Shallow Grave[/I], [I]Trainspotting[/I]) passar på att ta livet av nästan hela den brittiska befolkningen när han nu återigen gör film på hemmaplan. Efter att i slutet av nittiotalet ha varit Storbritanniens hetaste regissör dalade ju Boyles stjärnstatus osedvanligt snabbt efter halvmissar som [I]A Life Less Ordinary[/I] och [I]The Beach[/I]. Nu är han tillbaka i en andra andning, och börjar om från gå med en lo fi-skräckis om en mystisk farsot som gör folk våldsamma och djuriskt blodtörstiga, och berättelsen om en liten grupp människor som försöker överleva i den nya sjuka världen.
Det handlar om livet efter katastrofen, en sorts post-apokalyptisk genre som verkar bli mer och mer skrämmande ju mer informations- och kommunikationssamhället dominerar våra liv. Om en halvtimmes avbrott i internetanslutningen känns som en personlig katastrof, hur är det då att vakna upp och vara helt ensam i ett London som plötsligt är alldeles, alldeles tyst? Ingen på gatorna, ingen som svarar i telefon - tystnaden som det mest fasansfulla ljud man kan tänka sig. Fascinationen är förstås inte helt ny, ett av mina tidigast inetsade TV-minnen var när jag, alldeles för ung förstås, fick se den brittiska TV-serien [I]Survivors[/I], på svenska [I]De överlevande[/I]. Där kämpade huvudpersonerna först för att överleva en mystisk farsot, och sedan för att överleva andra överlevares bisarra visioner om hur den nya världen skulle organiseras. Mycket av de hotfulla stämningarna och den paralyserande ensamheten känns igen i [I]28 dagar senare[/I], precis som man kan se spår av andra undergångsscenarion som George A. Romeros [I]Night of the Living Dead[/I] och TV-serien [I]Triffidernas uppror[/I].
För Danny Boyles del verkar övergången från att göra multimiljondollarfilmer med DiCaprio till avskalad genrefilm ha gjort underverk med kreativiteten. Manuset (av [I]Beach[/I]-författaren Alex Garland) är mest en ursäkt för att få berätta en rak, okomplicerad historia som blandar kladdigt våld med en sorts stillsam obehagskänsla. Filmen är avskalad och rått filmad, med DV-kamera och enkla effekter. Hela finessen sitter i bilderna och klippningen, och med ytterst små medel lyckas man komma extremt långt. Den självironiska skräckfilmen är som bortblåst i en grym värld full av våldsamma och aggressiva (och rätt fula) zombies som hoppar fram bakom varje buske, och jag tröttnar inte förrän precis i filmens upplösning. Då byts den dystopiska känslan ut mot ett högst ordinärt actionavslut. Töntar som jag, som är mer intresserade av potatisodling och samhällsbygge i en ny värld, får helt enkelt känna oss blåsta på konfekten.Skådespelare:
Regi:
