1900 - del 1 och 2

Det gick åt tre amerikanska filmbolag och tre europeiska länder (Italien, Frankrike och Västtyskland) för att färdigställa Bernardo Bertoluccis kommunistiska fem timmar and counting-epos [I]1900[/I]. Resultatet är en av filmhistoriens klassiska vattendelare. Utskälld publikbomb när den kom 1976, och fortfarande ansedd av många som tortyrmässigt tråkig, samtidigt - som det brukar vara med obekväma filmer - med åren så pass omvärderad att den nu kan stå rätt avspänd bredvid [I]Taxi Driver[/I] och [I]Touch of Evil[/I] och de andra i filminstitutets klassikerserie. [I]1900[/I] har ett minst sagt fläskigt scope. Från frihetsdagen 1945, via feodalismens fall, fascismens uppgång och två världskrig, tillbaka till Giuseppi Verdis dödsdag den 27 januari 1901 - ett datum som också är födelsedagen för två Parma-pojkar vars liv vi får följa under en omtumlande period i italiensk nutidshistoria. Robert De Niros Alfredo är son till en mäktig jordägare (Burt Lancaster), som han sedan får ärva, medan Olmo är den oäkta bondsonen till en skrovlig Sterling Hayden. De växer upp som vänner, men klass, ideologi och framtidsutsikter bildar sakta men säkert en oöverstiglig mur - inte minst när Alfredo efter första världskriget allierar sig med fascisterna (representerad av en extremt skabbig Donald Sutherland) och Olmo allt ivrigare omfamnar kommunismen. Bioversionen av [I]1900[/I] (den har klippts fram och tillbaka från sex oändligt anala timmar, ner till fem, fyra och en lite rivigare for dummies-version på tre för den amerikanska publik som klarar sig utmärkt utan det konstnärliga dödköttet mellan arkebuseringarna och liggen och det andra man löser biljett för) är uppdelad i två delar. Det tackar vi för. En nonstopsittning av [I]1900[/I] får [I]Fyra nyanser av brunt[/I] att framstå som ett genomsnittligt avsnitt av [I]The Nanny[/I]. Här behöver man mer än en teaterpaus för att samla kraft till volym 2. Som dessutom - trots ett superkonstigt slapstickslut med rullatorvåld och ett symboliskt skenande tåg (ni vet, som historien) - är avgjort bättre än den första halvan. Där hotar 28-minuters-scenerna med socialistiska kampsånger att aldrig ta slut, och det är egentligen bara när Robert och Gerard kör lite tafatt petting (Bertoluccis inställning till homosexualitet är ett alldeles eget kapitel) eller simultanavrunkas av en epileptisk älskarinna som man börjar förstå var den där skandalstämplen kom ifrån. Del 2 däremot, är bra på riktigt. Rappare, smutsigare, och med den grötiga introduktionen avklarad. [I]1900[/I] må vara ett skenande tåg, men det är inte utan att man vill se i vilken bergvägg den ska krascha.