Mina damer och herrar, Simon Staho presenterar: Ännu en film med en olycklig Mikael Persbrandt bakom ratten på en bil. [I]Bang bang orangutang[/I] har kanske en hel del likheter med [I]Dag och natt[/I], men här har Staho skruvat upp humorreglaget ett par varv. Karln har ärligt talat gått helt apeshit med grälla färgfilter och kostymer. Antagligen för att det ska skänka någon sorts intensitet till historien. Istället känns det mer som att han inte riktigt vågat lita på att manuset håller. Det gör det. Men det är på gränsen. Åke (alltså Persbrandt) kommer hem från jobbet (någon sorts downsizing) i sin Chevy Tahoe. Med ciggen i ena handen och mobilen i andra ser han inte sonen som leker på grusgången utan kör ihjäl honom. Det tar bara några scener till så har han förlorat jobb och familj och tvingats byta suven mot en illgul Taxi 020-Volvo. Uppenbarligen är det meningen att Åke ska få lära sig en läxa om ödmjukhet. Han får stryk, blir bespottad och människorna han träffar agerar inte alls som de gjorde i hans gamla liv. Staho själv säger att det är en film om kärlek och visst stämmer det på något plan. Men det är ändå saknaden som får störst utrymme. Och när den är etablerad blir det lite som att filmen kör fast. Åke hänger utanför sin gamla familjs hus varje natt och dottern smyger ut och det utväxlas ömhetsbetygelser. Han träffar 22-åriga Linda (Tuva Novotny) och inbillar sig att han är förälskad. Det känns som att det händer gång på gång utan att handlingen går särskilt mycket framåt. Dialogen är inte alls lika klockren som i [I]Dag och natt[/I] och slutet är något av ett antiklimax. Samtidigt frågar jag mig om det hade varit samma problem om jag inte sett föregångaren. Det är mycket att leva upp till här.Skådespelare:
Regi:
