Brottsplats Hollywood

Los Angeles, eller som man ofta slarvigt sammanfattar - till exempel i den här filmen - "Hollywood", är en stad så osannolik att man måste vistas där ganska ofta för att fatta att det är på riktigt. Att det är en helt naturlig sak att poliser parallellt med sitt uppdrag drömmer om att bli skådespelare och under utryckning uruselt reciterar ur [I]Linje lusta[/I]. Eller är yogainstruktör, husmäklare och personliga livvakter till välkända skurkar (som i den här filmen!). Som i den uppmärksammade konspirationsteorin att skivbolagsbossen Marion Suge Knight och hans onda LAPD-lakejer låg bakom morden på hiphop-legenderna Biggie Smalls och Tupac Shakur. En ännu ej utredd skandal som tydligt influerat Brottsplats Hollywood. Här spelas den P Diddy-aktiga banditen av en utmärkt Isaiah Washington, med Harrison Ford och Josh Hartnett hack i häl som ädla men ofokuserade snutar. Det säger en hel del om (förvisso sjukt söte) Hartnetts förmåga när Ford som vanligt agerar som ett träbord på semester men med sin rutin ändå lyckas glänsa så smått. Hans polis älskar gammal Motown och i en fin gest medverkar Gladys Knight som mordmisstänkte hiphoparen (numera med i varenda film man ser) Kurupts mamma. Även OutKasts Andre Benjamin gör en cameo (liksom Dwight Yoakam och Lou Diamond Phillips). Lena "Peter Stormare" Olin är Fords älskarinna i en sån roll som Lena Olin alltid - ALLTID! - spelar. Sträcker på alla sina pilatesmuskler som en katt, väser eller skrattar vansinnigt med hes, mörk röst och vildast i sängen. Hon är synsk och ger polisen heta ledtrådar. Inte heller det ett dugg konstigt i La-la-land, och förmodligen är tanken att [I]Brottsplats Hollywood[/I] ska vara en lagom kärleksfull satir över den satans så korrupta staden. Problemet är att bor man inte i Hollywood blir det ibland väl internt. Att samtidigt utge sig för att vara en publikfriande actionrulle funkar dåligt, när inget krut lagts på att göra det spännande eller hårt, utan mest bara puttrigt inbördes flams. Hellre då filmer som [I]The Anniversary Party[/I] som man från början vet är ett glamouröst branschnavelskåderi (inga jämförelser i övrigt). Dessutom är det synd att slösa bort en sån delikat historia som ovan nämnda fortfarande ouppklarade hiphop-mord. Vill ni bli ordentligt underhållna i ämnet rekommenderas istället Nick Broomfields dokumentär [I]Biggie & Tupac Sanningen bakom morden[/I] som finns i närliggande videobutik.