Hamilton

Detta femte filmförsök att via Jan Guillous folkkäre hjälte återupprätta Sveriges fornstora militära dagar, är intressant på många vis. Dels som ytterligare ett bevis på att svensk (okej, regissören är norsk) actionfilm, mer än någon annan genre, lider av USA-komplex. Vilket i och för sig inte är något att varken förundras eller förfasas över. Problem uppstår dock när filmmakarna anammar en simpel dramaturgi, ett bildval och, framför allt, en karaktärsskrivning, som den insiktsfullare delen av Hollywood redan har förkastat som ineffektiv, [I]för[/I] tårdrypande respektive föråldrad. I Hamilton bidar kvinnorna sin tid i borgen (Greve Hamilton bor ju ståndsmässigt) medan männen är ute och blodar ner sig för kung och fosterland. Lena Olin, som efter några floppar i USA åter talar svenska, får tillsammans med sin enda synliga kvinnliga kollega nöja sig med att växla mellan två sinneslägen; moderlig omtanke och moderlig förebråelse. Och dels för att det erfarna filmteamet kring den debuterande regissören Zwart inte har haft vett att kapa ner denna två timmar och 9 minuter långsamhet till hållbar längd - de hade, ska gudarna veta, många möjligheter därtill. Kring de för intrigen betydelsebärande scenerna har man nämligen sprängt in ett otal övertydliga, onödiga och övertaliga bilder som ger filmens framåtrörelse ofrivilliga tempoväxlingar som hos en igensotad gammal Bubbla. Då några av dessa inklipp enbart finns där av produktplacerande skäl blir resultatet än mer störande. Att titt som tätt smälla in en närbild på ett stort elektronikföretags logotyp är illa nog, men när man i en scen som egentligen är menad att vara nervkittlande, plötsligt får se Peter Stormare med ett Statoilkort i munnen, exploderar all spänning i ett gapskratt. Aningen större subtilitet i reklamarbetet vore önskvärt. Dialogen är medryckande som ett meddelande från Socialstyrelsen, birollsinnehavarna vacklar genom sina textfragment (Mark "Luke Skywalker" Hamill undantagen) och intrigpremisserna; ett antal korrumperade KGB-agenter säljer kärnvapen till Libyen, känns - vilket alla som är insatta i genren förstår - oerhört nydanande. Därtill är alla de politiska pikar som böckerna roar oss med, bortprioriterade för hjärnlös action, vilket ger ytterligare känsla av filmisk fattigdom. Och handen på hjärtat: hur sannolikt känns det att CIA skulle be oss om hjälp att, på ryskt territorium, stoppa ett gäng terrorister? Efter denna insinuant retoriska finns det i stort sett bara en aspekt av filmen Hamilton kvar att såga. Valet av skådespelare. Vilket dock inte låter sig göras. Visserligen är det svårt att köpa att denne, kanske inte helt fysiskt smidige, aktör skulle gå i land med de atletiska dåd som Guillou i åratal har gett Hamilton i uppdrag att göra. Men Stormare - som här ger en svartare, närmast domedagsartad version av agenten - lyckas faktiskt föra in smärta och skuld i den konflikt, mellan människan och mordmaskinen, som kännetecknar just karaktären Hamilton. Men så är han ju skolad av ångestens mästare, Ingmar Bergman.