Det gamla tricket att någon heter likadant som en daterad och gärna lite lurkig kändis (med [I]Office Spaces[/I] Michael Bolton som höjdpunkt) får nytt liv
i Jim Jarmusch nya roadmovie [I]Broken Flowers[/I]. Bill Murray, som tydligen tyckte det var urtrevligt att diskutera glutenallergi och dricka direkt ur kannan i [I]Coffee and Cigarettes[/I], får här gång på gång förklara att han mycket riktigt heter Don Johnston (med t). I övrigt är det som vanligt inte med hjälp av böljande dialog och luriga manusvändningar som Jarmusch tar sig fram. Han är fortfar¬ande den lätt narkoleptiska (och outhärdligt kultuppskattade) stämningsbyggaren som aldrig tycker att det kan bli för många knäpptysta middagsbord och introverta promenader i regnet. På det sättet är det här förstås ett lika logiskt möte som när vår tids stora skamgenier - Christopher Guest och Ricky Gervais - slår sina påsar ihop i kommande [I]For Your Consideration[/I].
Bill Murrays medelålderskris har hållit i sig ganska länge nu. Efter [I]Lost in translation[/I] och [I]A Life Aquatic[/I] har hans livströtthet och vikande hårlinje nu gått så långt att han knappt ens protesterar när Julie Delpy i öppningsscenen lämnar honom. Han går och tar en uppgiven tupplur på soffan istället. Det är därför han efter lite käbbel går med på sin detektivromanintresserade grannes (Jeffrey Wright) idiotiska plan att han (som svar på ett mystiskt brev) ska åka landet runt i en hyrd Ford Taurus fullastad med blommor och Mulatu Astake-kassetter för att leta reda på sin eventuella son från någon sedan länge bortglömd romans. Även här finns ett uppenbart släktskap till [I]A Life Aquatic[/I] och när Murrays garderob till hälften visar sig bestå av olika stilrena träningsoveraller undrar man om inte Wes Anderson-effekten haft lite för glada dagar.
Personligen tycker jag att Bill Murray är som bäst när han pratar med djur och föro¬lämpar människor. Men för Jarmusch är [I]Broken Flowers[/I] ett steg i rätt riktning. Det gamla vanliga slackerfilosoferandet i urtvättad svart t-shirt är visserligen inte helt utrotat, men här försöker Jarmusch fånga något aningen mer allmänmänskligt än tidigare. Det är om inte annat ett imponerande stall av gamla kärlekar som radas upp - Jessica Lange, Tilda Swinton, Sharon Stone. Och inte minst Stone och hennes slampiga lolitadotter är förträffliga verktyg i jakten på vad den här filmen trots allt handlar om: i en värld som motarbetar förfall finns det vissa klenoder att vårda ömt.Skådespelare:
Regi:
