Tigrero - A Film That Was Never Made

Min första, mäkta irrelevanta, tanke efter visningen är: Jim Jarmusch verkar inte ha åldrats ett dyft på 15 år. Med sin Ramones-t-shirt och sin eviga rock-a-billy-frisyr och det sneda leendet, ser han exakt likadan ut som på mitten av 80-talet. Men det är på sätt vis oviljan att förändras, envisheten, som karakteriserar en kuf (om ordet tillåts i en positiv syftning), inte minst en filmkuf. Som Jarmusch, som Samuel Fuller, som Mika Kaurismäki. Medlemmarna i denna inofficiella, lilla - men internationella - filmskaparklubb, där även Wim Wenders kan sägas ingå, brukar ofta medverka i varandras filmer - om inte alltid fysiskt, så utan tvekan i anden. Det har varit tyst från någon i gänget ett tag men nu har den lilla distributören Sveriges förenade filmstudios, i samarbete med Fågel Blå i Stockholm, bestämt sig för att premiärsätta denna några år gamla film om hur den åldrade (nu sedan två år avlidne) regissören Samuel Fuller efter 40 år återbesöker Amazonas. Och visst är det 75 minuter god underhållning, men kanske främst för oss som anser att film är större än livet. För sju år sedan fick Mika Kaurismäki ungefär lika mycket obearbetad film tillskickad sig från Fuller. 16 millimeters-rullarna innehöll en rekognoseringstur, utmed floderna Araguia och Rio Des Mortes, som Fuller hade gjort 1954 för att hitta lämpliga inspelningsplaster till sin nya actionfilm, Tigrero. Fuller levde en kortare tid hos Karaj+-indianerna, gjorde utflykter i den då inte skövlade regnskogen och kom hem i förvissning om att han hade en bra film på gång. Filmbolaget Fox försäkringsbolag såg dock enbart risker där Fuller såg spänning, och vägrade därför ställa upp. Och filmen blev liggande i 40 år. Det vi nu ser är alltså ingen ihoplimmad fiktion utan ett litet stycke metadokumentär vars egentliga syfte stavas underhållande filmhistoria, eller kanske dito filmanekdoter. Några större sanningar dryftas inte, detta är istället ett typexempel på en film vars värde bestäms av åskådarens referensram. Känner du inte det filmiska landskapet bättre än en kis kan Skånes dito, är detta inte något att tråna efter: två män, en gammal, en ung som sitter i djungeln och snackar bransch. För oss andra är det onekligen kul att se den gamle regera så långt från hemlandets trygghet. Det är tydligt att denna i Hollywood aldrig helt rumsrena man, har sitt hem där han släpper sin aska. Den från den eviga cigarren alltså. Till och med den vanligtvis coole Jarmusch uppträder här som en skolpojke. Detta är med andra ord helt och hållet Fullers film. Knappast Kaurismäkis, och definitivt inte indianernas. Men jag anar en motsatt intention. Ett försök till att dra paralleller mellan film och verklighet, och framförallt en vilja att kommentera västvärldens negativa inverkan på indianerna, vars by under decennierna nästan har förvandlats till ett sopupplag. Vilket föranleder mig att utfärda en varning: varken Fuller, medföljande Jarmusch eller regisserande Kaurismäki har mäktat slänga av sig det ok av dåligt samvete som verkar tynga varje vit filmare som närmar sig breddgraderna. Myten om naturmänniskan som varandes helt fri från ondska, okapabel till våld och genuint älskande lever lika vilt här som vilken amerikansk biktfilm som helst. Men det är inget som bör avskräcka den hugade, mer hyllade regissörer än ovanstående har tidigare fallit i samma fälla; inte minst Terrence Malick i sin nya Den tunna röda linjen.