Coffee and Cigarettes

En av höjdpunkterna i [I]Blue in the Face[/I] var när Jim Jarmusch berättade om sin outtömliga kärlek till nikotin. [I]Coffee and Cigarettes[/I], som väl knappast lär ingå i Michael R Bloombergs omvalskampanj, är den logiska uppföljningen till den scenen. Omöjlig utan ett grundmurat intresse för produkterna i titeln, men samtidigt mest en förevändning för att undersöka det där som alltid uppehållit Jarmusch: tidsfördriven, det banala, pauserna mellan allt det vi ska tycka är viktigt. Ett slags koffeinismens [I]Night on Earth[/I]. [I]Coffee and Cigarettes[/I] består av elva korthistorier, eller mer löst hållna skits som elegant rinner ut i sanden innan man hinner tröttna (i alla fall ibland). Den första handlar om hur hårtottarna Steven Wright och Roberto Benigni sitter på ett skabbigt kafé och pratar tandläkartider, och visades första gången i [I]Saturday Night Live[/I] 1986. Sedan dess har Jarmusch plockat in några av sina närmaste rock-, Wu Tang- och skådiskompisar för liknande sittningar. I en diskuterar RZA och Bill Murray örtmediciners för- och nackdelar. Och i den enda episod som kan kallas filmtekniskt ambitiös spelar Cate Blanchett både rollen som sitt bortskämda Hollywood-jag och sin skräpiga hippiekusin. Ibland skaver [I]Coffee and Cigarettes[/I] mot gränsen till det trötta East Village-poserande som i alla fall jag trodde var ett avklarat kapitel. Samtidigt är det svårt att blunda för att Jarmusch i sina bästa stunder har en sällsynt skarp blick för vad människor egentligen känner. Mötet mellan Tom Waits och Iggy Pop mynnar ut i en rörande tuppfäktning om vem som har flest låtar på den lokala jukeboxen, och visar att Jarmusch har mer i väskan än lite svartvit slentrianindie för de närmast sörjande. Sedan finns ett regelrätt mästerverk. I den längsta episoden - effektivt inlagd i mitten, när man börjar segna till - sätter sig Alfred Molina och arrogansgeniet Steve Coogan på en lunchrestaurang i LA. Jag ska försöka att inte avslöja poängen, men låt oss säga att den involverar Spike Jonze, trädkramare och en skamsen Coogan som säger "Oh no, don't get me wrong, it really love trees... there should be more of them". Den lilla rutinen borde få en egen tv-kanal.