Football, pints and friendly banter.
– Vet du vad det bästa är med att hålla på Manchester United?, frågar min kompis Teo.
Vi har just promenerat genom det fjärde och sista galleriet på Glasgows museum för modern konst.
– Överallt i världen kan man se Manchester United. Vart man än åker finns det alltid nån som visar matchen. Förutom när jag var på Västbanken. Jag och en kille till frågade en taxichaffis där om man kunde se United. Han såg ut som att han ville döda oss.
Snabbt tar vi oss genom giftshoppen och ut på gatan. Ett par hundra meter bort stannar vi till vid en lokal som lovar exakt det vi hoppas på. ”Football, food, pints and friendly banter”, står det i fönstret.
– Yes please, sir, säger jag.
Vi befinner oss i Skottlands största stad, eftersom vi några dagar tidigare deltagit i autisternas motsvarighet till Oasis återförening: My Bloody Valentines första turné på i varje fall fem-sex år. När Kevin Shields med exponentiellt ökande ljudvolym vevade riffet i I only said för tolfte gången i rad svävade mina tankar från OVO Hydro till VM 2002. Å ena sidan finns Kevin Shields — och Ronaldinho. Å andra sidan, i samma värld men samtidigt en helt annan, finns Noel Gallagher — och David Beckham.
Visst hade Shields kunnat skriva Wonderwall eller Don’t look back in anger. Visst hade Ronaldinho kunnat skruva hörnor rätt på Sol Campbells panna i en VM-premiär. Båda valde en annan väg. Ronaldinho specialskrev en klausul i sitt kontrakt med Atletico Mineiro om ”fri tillgång” till nattklubbsbesök under hela avtalsperioden. Shields följde upp sin karriärs enda egentliga framgång med nästan 20 års komplett tystnad. Den perioden ägnade han åt att med yttersta perfektion programmera trummaskiner till en drum n bass-platta.
Beckham och Gallagher må ha pengarna — 2018 frystes alla Ronaldinhos bankkonton efter att han inte betalat ”miljöböter”. Kevin Shields hann nå 50-årsåldern innan han uppnådde vad han själv definierat som ”någon form av ekonomisk stabilitet”. Men Ronaldinho hade aldrig spelat in en parfymreklam där han lät som en robot. Och Kevin Shields skulle knappast överväga att befinna sig i samma rum som Liam Gallagher, eller för den delen ”Bonehead”.
På puben vid Georges square möts vi av Oasis på låg volym i högtalarsystemet och Manchester United-Crystal Palace på ena tv:n, Hibernian-Celtic på den andra. Celtic gör 2-0, spelaren som nickar in målet blir en kvarts sekund senare sparkad i näsan av en desperat och mycket skotskt försvarande back. Celticspelaren ligger och blöder, försvararen får en varning. Mannen intill oss bryter 30 minuters kompakt tystnad.
– Could’ve been a red.
Det är svårt att placera det här stället på Kevin Shields / David Beckham-skalan. På väggen har någon klottrat ett Robert Burns-citat. Julgranen har en trafikkon som stjärna. Crystal Palace bidrar till ytterligare förvirring genom att ta ledningen mot United. Vi är överväldigade av intryck och bestämmer oss för att ta vår tillflykt söderut, via tunnelbana till Ibrox Stadium.
– I grund och botten kommer man alltid tillbaka till samma gamla vanliga grej. Du vet, det är Celtic mot Rangers, sa en vänsterkille från Oxford till mig ett drygt dygn tidigare.
Då befann jag mig i en liten skotsk stad där högerextrema demonstranter kastade sten genom fönstret på ett asylboende. Nu kommer vi stöta på en av de stridande parterna i Skottlands ständiga konflikt mellan yin och yang. Protestant eller katolik, unionist eller skotsk självständighet, Rangers eller Celtic.
Här på Ibrox spelar i varje fall de förstnämnda. På flaggor och halsdukar står saker som ”100% Protestant” och ”Take aim against rebel scum”. Lika tydligt är det extrema fokuset på framgångar. En gigantisk skylt skryter om över 60 ligatitlar — när laget marscherar in för spel mot Falkirk den här söndagseftermiddagen ekar klubbens helt unika imarschlåt. Andra fotbollslag väljer vemod och samhörighet — Celtic spelar You’ll never walk alone och Hibernian Sunshine on Leith. Här dånar Simply the best av Tina Turner när elva högst medelmåttiga lirare gör sig redo för match mot ett mittenlag från en sovstad mellan Glasgow och Edinburgh.
Själva spelet är en sorglig historia. Rangers mest namnkunniga spelare är Englands tidigare tredjemålis. Han kan knappt slå en femmeterspassning. Detsamma gäller hans nemesis i Falkirkkassen. Trots att målvakterna bjuder på en hård och jämn kamp om vem som är sämst på plan lyckas båda hålla nollan. Jag tar ett bett av min halvt underbara, halvt avskyvärda ”macaroni pie” — ett bakverk bestående av pajdeg, stuvning, smält ost och pastaskruvar. En Falkirkspelare skjuter bollen i en Rangersspelares rygg.
– You fokkin watch your back man, skriker en gubbe bakom mig.
Jag fattar verkligen inte vem han menar.
Den grandiosa självbilden ekar tungt mot verkligheten på plan. Efter att båda lagen misslyckats med att skjuta på mål under matchens första 45 minuter ägnas halvtidspausen åt eurodiscoversioner av exempelvis Sloop John B med Rangersanpassad text. En gammal legend släpas ut för att dra vinnaren i dagens lotteri — i potten ligger flera tusen pund. Vid pissoaren skryter arenan om ”outstanding engineering”. Utmärkelsen är från 1927. Supportergrupperingen ”Union Bears” vecklar ut en banderoll till minne av Charlie Kirk. 50 000 människor är på plats. Matchen slutar 0-0. På väg ut kollar Teo på en skärm som visar liveresultat från det skotska och engelska ligaspelet.
– United har vänt!
På Lufthansaflyget till Frankfurt morgonen därpå lyckas jag inte logga in på wifi:t. Jag får nöja mig med ”basic service” – fri läsning av gårdagens Daily Mirror, ett par tyska skräptidningar och rubriken ”Experience live fotball above the clouds”. Jag klickar mig in och möts av gårdagens resultat. Crystal Palace-Manchester United: 1-2.
Experten spelar in: Jas-julgranen tippar Jerringpriset
Gyökeres och Isak har plågats av blött krut i målkanonerna och Kulusevski har slagits mot skadebekymmer i Tottenham. På Ibrox Stadiums långsidor rullade reklam för det som just nu ser ut att vara Sveriges ledande fotbollsexport: Unibet.
Eftersom Jerringprisets jury inte är tillräckligt inkluderande för att överväga ett bettingbolag som vinnare hör längdskidåkare, stavhoppare och bordtennisspelare till årets favoriter. Vi lät veckan 49:s mest älskade karaktär — Jas-julgranen — ranka sin topp tre.
3. Jonna Sundling
”Hon spurtar som vi svävar. Stadig, välmående och tillförlitlig. Men var är punchen? De där stavarna skulle blåsa all världens väg om vi tog med dem ombord.”
2. Daniel Ståhl
”En diskus är inte att leka med. Det vore intressant att se vad som hände om man balanserade med en sån rackare på vingen nånstans rakt ovanför Jul på Liseberg.”
1. Armand Duplantis
”Vet du vilken kraft det blir i ett spjut som faller från 10 000 meters höjd, mitt i ett extra ärevarv över Gamla stan?”
Missa inte i helgen:
Vecka 48 var min dator trasig. Det innebar, förutom utebliven Eurogoals, att jag tvingades klara mig utan att streama europeisk fotboll. Det upprepas inte i helgen.
Lördag, 15:30: Stuttgart-Bayern München
Ofta kallar jag Tyskland "Europas USA". Båda länderna är jättelika federationer med nästan lika knepig historia som nutid, och otroligt mycket sämre musik än litteratur. Men på ett område skiljer de sig. USA är fullt av ”cities" ingen frisk människa skulle sätta sin fot i (New Jersey? Baltimore?? Cincinnati???). Tyskland består av enorma mängder underbara städer. Det har den positiva bieffekten att man kan heja på alla lag. Stuttgart eller München? Schiller eller Mann? Varför välja? Båda har Spätzle.
Söndag, 20:45: Napoli-Juventus
Den här matchen kommer vara skittråkig eftersom det är italienska ligan. Men det är ett bra tillfälle att testa på livet som Eurogoalsredaktör. Gör såhär: läs i tablån att Napoli och Juventus ska spela på söndag kväll. Tänk "nice, perfekt slut på helgen". Glid ner till ett halvtomt Pitchers Karl Johansgatan med din bror, beställ en Hof, titta på matchen i 20 minuter och påminns, än en gång, om att italienska ligan borde förbjudas. Sedan kan du spela Abbaflipper och käka västerbottenburgare tills Alan och resten av guldgänget säger godnatt.
