Bröderna Dardenne gör klokt i att hålla sig i islams värld när de skildrar en ung pojkes radikaliseringsprocess. Därmed undviker de den polariserande eventualiteten det innebär att gå islamisters – ofrivilliga? – ärende att vanära muslimers anseende.
I Unge Ahmed är nästintill alla karaktärer muslimer, vilket är listigt eftersom mångfalden av det som förenklat brukar delas upp som sunni eller shia nyanserar den breda skalan mellan sekulariserade och bokstavstroende där också liberala, konservativa, ortodoxa och moderna muslimer ryms. Tron eller religionen utgör knappast ett hot – men däremot islamismen som gör anspråk på att vara muslimsk.
I en ledare i DN skrev Lisa Magnusson (18/9) att islam måste moderniseras för att överleva som religion. Det är snarare en uttryckt förhoppning än en sanning, eftersom 1,8 miljarder muslimer bekräftar att islam på inga sätt är en utrotningshotad religion. Den siffran poängterar snarare islams makt, inför vilken det är rimligt att framföra befogad kritik. Tyvärr innebär det rådande debattklimatet att få vettiga människor gör det av rädsla för att associeras med de främlingsfientliga krafter som ogenerat drar alla muslimer över en kam. Det är inte bara förhastat och orättvist, men ur ett historiskt perspektiv, bevisat farligt. Rådande stigmatiseringar indikerar att kritik bör framföras med försiktighet, om än rimligen upphöra att upprätthållas som gisslan av högerextrema. Lisa Magnusson har nämligen helt rätt i att islam behöver moderniseras om den på sikt ska kunna accepteras av det fria samhället. Att Frankrike i år fick sin första kvinnliga imam, Kahina Bahloul, bevisar just det, liksom det synnerligen omoderna i många moskéers könsseparatistiska bönerum, i vilka män har företräde. Samtidigt påminner bröderna Dardennes film om essensen av att muslimer – de åtskilliga som alltså varken är chauvinister, homofober eller på andra sätt destruktivt bakåtsträvande, behöver leda vägen framåt och försvara islams kulturarv och egenvärde.
När det belgiska brödraparet Jean-Pierre och Luc Dardennes gestaltar vår tids kanske mest polariserade religion är det en tonårig belgisk pojke som i en förvirrad period av sitt liv bestämmer sig för att mörda sin lärare ”i Allahs namn”. Redan innan mordförsöket äger rum framkallar trettonåringen Ahmed en viss irritation när han vägrar ta sin lärarinna i hand för att hon inte är en man, kallar sin syster för hora för att hon understår sig att visa hud och omyndigförklarar sin mamma för att hon dricker vin.
Med filmer som Barnet, Lornas tystnad och Pojken med cykeln har bröderna positionerat sig som den moderna realismens mästare. Deras förmåga att kommentera samtida sociala, svåra ämnen med en aldrig sviktande aktualitet sträcker sig över fyra decennier. I enlighet med den Dardenneska traditionen av att gå till botten med mänskliga tillkortakommanden, porträtteras Ahmeds osympatiska sidor med ett visst medmänskligt förbehåll. Känner jag bröderna rätt har hans unga ålder för avsikt att understryka människors oskuld under hjärntvätt. Själv undrar jag om bröderna Dardennes exempel är så värst representativt när de påstår att Ahmed, i motsats till sin sunda och kärleksfulla uppfostran, kan bli så till den grad radikaliserad. Är inte det genomgående mönstret tvärtom att människor tyr sig till hatet först som en konsekvens av långvarigt utanförskap – oavsett om den psykologiska hanteringen av densamma innefattar sharialagar, högerextremism eller att hämnas på sina klasskamrater?
Apropå extrema ideologiers släktskap undrar jag om grundlagen som tillåter nazisters närvaro i Almedalen hade accepterats om det varit fråga om jihadister.
Unge Ahmed har svensk biopremiär den 18 oktober.
Stad:
Kategori:
