Neil Armstrongs berömda citat ”Ett litet steg för mig, men ett stort steg för mänskligheten” får en ny innebörd i dokumentärfilmen Apollo 11 och moderniseras i Claire Denis nya film High Life. Vilka steg väntar oss härnäst?
Jag växte upp med övertygelsen att allt var möjligt. Det faktum att rymden överhuvudtaget fanns antydde det, och månlandningen 1969 bevisade det. Det var inte utan fascination som jag tog den för givet (den hade ju hänt i vad som föreföll flera ljusår innan jag föddes) men likväl var det kanske först i och med filmen Apollo 11, som insikten slog rot i mig på allvar: ingen hade någonsin satt sin fot på månen tidigare. Vi, mänskligheten, klarade det. En vision, och så… Wow! Vi klarar vad som helst.
En lördagskväll i september såg jag Apollo 11 på en biograf i Oslo och blev så överväldigad av månfärden att jag började gråta. Efter biobesöket ställde jag mig under stjärnhimlen och betraktade den praktfulla Luna, halvt dold bakom ett moln och inte mindre än 33 000 nautiska mil från jorden.
Pella Kågerman & Hugo Liljas film Aniara och Claire Denis bioaktuella film High Life fungerar båda som en synnerligen effektiv antipropaganda mot en framtida kolonisering av rymden. ”Vad sjutton ska vi där uppe att göra?” resonerar filmskaparna – och uppenbarligen även mitt undermedvetna, eftersom min pojkvän en morgon uppmärksammar mig om att jag under natten har vänt mig om i sömnen och väst: ”Jag tänker inte sätta min fot i rymden, det ska du ha jävligt klart för dig.”
Rymden som är så häftig, tänker du. För att inte nämna att vår tids mest ansedda domedagsprofet Stephen Hawkings svurit att det bara en tidsfråga innan jorden blir obeboelig. Måhända på grund av att Aliens förslavar oss, men desto mer troligt som en följd av att jorden blir 250 grader – eller förstås att de antågande superintelligenta robotarna jagar iväg oss. Till rymden ska vi hur som helst, det har Stephen Hawking sagt.
Den som inbillar sig ett episkt rymdäventyr bör tänka om. Ångest finns nämligen även i rymden, dessutom i koncentrerad form i och med att fabulösa aspekter av livet som solnedgångar, konserter och morgondopp bara är att glömma. Det som inledningsvis tycks ganska spännande (jorden i 3D! Rymddräkter! Instagramstories från Mars!) kommer klinga av när isoleringen gör en galen, dålig hy resulterar i sämre självförtroende och D-vitaminbristen kröker ryggen i fosterställning. När det kommer till en av mänsklighetens våtaste drömmar är jag rörande överens med filmskaparna som skildrar människans planlösa färd genom universum: den kommer leda till depression, så död. Nej tack.
Aniaras internationella hyllningssång blir paradoxalt nog en tröstande tanke i mörkret, eftersom den får mig att dra slutsatsen att vi när allt kommer omkring lever i en simulering.
Varför skulle annars respektabla människor bedöma en rymdsåpa – ja, en rymdsåpa! – som ett konstnärligt underverk? Det säger ju sig själv. Det är kanske inte ultimat (det bästa hade varit om människan inte hade, tja, levt över sina tillgångar i fullständig hybris för att successivt men i rasande takt göra jorden obeboelig) men en simulering lovar åtminstone gott för dramaturgiska tvister.
Ursäkta, jag ska sluta raljera. Aniara och High Life hade samtidigt nordisk premiär under Göteborg filmfestival tidigare i år, passande nog till tematiken ”Apokalyps”. Filmernas beröringspunkter är uppenbara: ett gäng människor i ett jättelikt högteknologiskt skepp ur kurs i rymden, där evolutionens främsta syfte (att reproducera och överleva) ställs i opposition mot en livstidsdom i rymden. Medan estetiken är Aniaras enda behållning, är filosofin avsevärt mer sofistikerad i High Life. Ändå överträffar verkligheten, fiktionen i Apollo 11. Den oerhört besynnerliga vetskapen om att människan tog sig till månen och kan ta sig längre – hur långt? Vad väntar oss i själva verket?
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2019.
