Tv som slentrianmässigt använder mobiltelefoner, övervakningskameror och datorer som svartkonst förolämpar sina tittare.
Luttrad snutman lutar sig över datanörd som smattrar korvfingrar på tangentbord. Snutmannen hajar till när han ser något som passerat alla andra förbi. “Stanna. Frys bilden. Zooma in höger hörn. Öka upplösningen.” Och där – just där – i offrets vänstra pupill reflekteras mördarens ansikte. Datanörden hackar ip-adressen rätt in i moderkortet och hittar en DNA-match. Bingo! Internet, du har gjort det igen!
Samtidigt som teknologin gör det lättare för oss att leva life gör den det svårare för tv och film att skildra life. Alla dessa möjligheter, appar och megabytes har gjort det svårare att berätta en ren historia. Se bara hur mobiltelefoner har förstört skräckgenren med sina vidriga “jag har ingen täckning”-repliker. Eller utsätt dig för valfritt avsnitt av cyber crimes-serien CSI: Cyber, vars tech-skildringar är på nivå med John Hughes Drömtjejen där två killnördar skapar en livs levande kvinna genom att mata in en barbiedocka i en superdator.
Tv har en lång tradition av att behandla teknik som häxkonst. Och det finns två anledningar till det:
1. De flesta manusförfattare fattar inte teknik.
2. Eller så förutsätter de att vi inte gör det.
Jag tänkte på det när jag nyligen såg ett avsnitt av Outcast. I det sliter Kyle Barnes ut en ny mobiltelefon ur förpackningen för att omedelbart ringa sin fru. Kyle är så emotionellt laddad att han inte hindras av mobilens oladdade batteri. Och i Preacher får en kvinna bryt på sina barns konstanta spelande och slår sönder deras surfplatta. För att vi ska förstå att hon tillintetgjorde iPaden räcker det inte med att glasskärvor och plastdelar flyger kors och tvärs, plattan måste dödskvida som Super Mario gör när han får ett skölpaddsskal i ögat. Game over, man! Game over!
Det finns ett ljus i slutet av den fördummande tunneln. Den 14 juli börjar SVT sända den andra säsongen av Mr Robot, en serie som gör teknik rättvisa. I Sam Esmails hackerthriller behöver vi inte oroa oss för magiska övervakningskameror, övernaturliga mobiltelefoner eller pinsamt usla hackertolkningar. I Mr Robot är tekniken inte något som snabbt städas undan för att storyn ska kunna fortsätta, den är i stället så tätt sammanflätad i berättelsen att du inte kan skilja dem åt.
För att teknologin ska hanteras rätt har de kopplat in experter inom fältet datorsäkerhet. Visst blir hackerscenerna mindre fartfyllda och inte lika tangentbordsintensiva som i den ökända hackertravestin Swordfish. Men som plåster på såren får vi ett techdrama som inte förutsätter att vi är fullkomliga idioter.
Läs även: "Är tv-spoilers verkligen alltid något dåligt?".
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2016.
