The Walking Dead-skaparen ersätter zombier med onda andar i sin nya dramaproduktion.
Outcast är en tv-serie som dallrar av potent Mulder och Scully-dynamik. Där Mulder-karaktären är en gudfruktande baptistpräst med rockstjärnekomplex och den skeptiske Scully-motpolen är en misstänkt hustrumisshandlare med en ”mystisk förmåga”. Vilken fest! Eller?
Det är också en ”serietidning som blir tv”-serie av AMC:s sedelprinter, Robert ”The Walking Dead” Kirkman. Men i stället för zombieapokalyps serveras vi exorcismkallops under en stekande sol i den Amerikanska södern. I Outcast tar sig predikanten Anderson (”Mulder”) och eremiten Kyle Barnes (”Scully”) an onda andar som letar sig in i folkets hjärnskrymslen. Ett, visar det sig, växande dilemma i bibelbältets frikyrkligare hoods.
Trots ämnet tar Outcast sig själv på största allvar, precis som emoserien The Walking Dead. Barn leviterar över sängar, präster skvätter vigvatten och besatta spyr upp demongröt. Det blir förstås lika larvigt och högtravande som hos sin odrägligt framgångsrika zombiekusin. Men det blir också atmosfäriskt och ärligt på ett sätt som bara en serie som oironiskt hänger sig åt ickesubtila känsloyttringar kan bli.
Den till synes största skillnaden mellan Outcast och The Walking Dead är att besatthet, till skillnad från zombieflunsan, går att ”bota”. Visst låter det som om det ena har högre insatser än det andra. Men Outcast handlar egentligen om något som är läskigare än att mista sin kropp. Nämligen att förlora sin tro, och identiteten som tillhörde den.
