Är det dags att omvärdera spoilerns omnipotenta kraft?
För två år sedan skrattade jag gott åt alla som gnällde om spoilers. Buhu, red wedding. Snyft, Little Omar. Spoilers är en del av de nya tiderna, get with the times, sa jag och lolade hela vägen tillbaka till min spoilerfria skyddsbunker som jag byggt av VIP-konton och förtitts-dvd:er. Men liksom allt annat här i världen är det bara kul att peka finger på spoilergnällare tills man själv trampar på en spoilermina och blir lämnad att dö i Twitter-flödet.
Jag borde ha förstått vad som skulle hända när jag läste SvD-redaktören Elias Björkmans tweet: ”Verkar bli en jobbig Twitter-dag om en ej har hunnit se senaste GOT.”
Äsch, sa jag och jackade in modermodemet rakt i internetmatrixen. ”Vad är det värsta som kan hä...” hann jag tänka innan jag fann mig mitt i ett minfält. Och när jag försökte moonwalka mig ut ur situationen steg jag på den ena minan efter den andra.
En avslöjande bildpublicering på Facebook här, ett förlupet ord på Insta där. Innan jag hann dra mig ur låg jag ihopkurad på marken, som kanonmaten i en Rädda menige Ryan-film som fångat en granat med magen och nu försöker peta in inälvorna igen. Samtidigt som någon jävel ljuger: ”Jag har sett värre, kompis. Du klarar dig.”
Utmattad drog jag mig tillbaka. Tittade på det besudlade Game Of Thrones-avsnittet. Ett avsnitt som tydligen hade några av de mest omtumlande scenerna på väldigt länge. Själv satt jag där orörd, stoisk rent av, när de spoilade ögonblicken avlöste varandra.
Jag vet vad du tänker. Att jag ska söka upp dem som förstörde min upplevelse och göra deras tv-liv till ett rent helvete genom att spoila alla serier de följer. Ja och nej. Det visar sig nämligen att spoilers inte alltid har den effekt som vi tror. I en studie genomförd av University of Californias psykologiavdelning fick ett antal deltagare i uppdrag att läsa tolv klassiska noveller. Några av deltagarna läste novellerna som vanligt, medan andra fick reda på utgången på förhand.
Twisten? De spoilade läsarna fick en bättre läsupplevelse. En av forskarna bakom studien menar att spoilers kan förenkla den kognitiva processen, det blir lättare att ta sig till innehållet, så att betraktaren kan ta till sig handlingen på ett djupare plan.
Och nej, det unnar jag inte mina förövare. Istället ska jag girigt fösa in alla spoilers i mitt Joakim von Anka-kassavalv där jag ska frossa i dem själv. Inte ett ord ska yppas från mina förseglade läppar. De jävlarna kan skvalpa runt i sin medelmåttiga, ospoilade tillvaro bäst de vill. Samtidigt lutar jag mig tillbaka i min tron av spoilers med en “förenklad kognitiv process” och “djupare förståelse” som någon slags allvetande gud.
Ja, så får det bli.
Läs även: "Spoiler alerts gör oss till interneteremiter".
