Preacher

Seth Rogens tv-serietolkning av Preacher är mycket bättre än vad jag vågat hoppas på.

En retorisk fråga är en fråga du inte behöver svara på, eftersom svaret är självklart. Se ”skiter björnar i skogen” och ”har feminismen gått för långt”. När jag fick höra att strulputtarna Seth Rogen och Evan Goldberg (teamet bakom kalkonen The Green Hornet och larviga The Interview) landat tv-rättigheterna till den ikoniska serietidningen Preacher såg jag en retorisk fråga födas i realtid: hur mycket kommer tv-Preacher att suga?

Serietidningen Preacher är en hedonistisk roadtrip som skär genom USA:s landskap och själ. Prästen Jesse Custer blir värddjur till en helig/ohelig ande som begåvar honom med en röst som alla lyder. För att ställa Gud mot väggen beger han sig ut på en blasfemisk jakt tillsammans med femme fatalen Tulip och den irländske vampyren Cassidy. Det är en historia som täcker de flesta ämnen, från incest till kannibalism.

Garth Ennis och Steve Dillons nittiotalsklassiker är en av de där ökända verken som inte går att tolka. Betydligt skickligare människor än Rogen och Goldberg har försökt. Notera min förvåning när tv-tolkningen är mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Tricket är att Rogen och Goldberg läser Preacher som Jesse Custer läser bibeln. Med vördnad och skepsism. Deras tv-tolkning tar flera sidosteg från förlagan för att hitta en form som passar mediet. Framför allt har relationerna mellan karaktärerna förändrats. Dessutom har både Tulip och Cassidy får nya, fantastiska introduktionsscener. Vi snackar feta Batman-entréer som innefattar medeltida vapendueller ett par tusen meter upp i luften, en förarlös bil som plöjer igenom ett majsfält och repliken “Who wants to help me make a bazooka?”, på tal om retoriska frågor.

I många fall är förändringarna direkt nödvändiga. I synnerhet Tulip får en starkare roll i tv-serien än vad hon hade i serietidningen. Här är hon en självständig karaktär som inte definieras av Cassidy och Custer – även om hon förmodligen inte skulle knäcka ett Bechdel-test. Däremot tummar de inte på originalets ultravåld med kroppar som sågas itu med röjningsverktyg och benpipor som kikar ut ur armar. Trots det blir våldet sällan osmakligt, utan behåller en cartoony känsla.

Preacher är en köttig tv-fest som visar att det inte finns något som inte går att tolka. Och när jag tittade på de första avsnitten fick jag ett oväntat svar på min retoriska fråga, samtidigt som jag såg en ny formuleras: kan Preacher vara sommarens bästa nya tv-serie?