En oväntad vänskap blev något så ovanligt som en icke-amerikansk dundersuccé. Maja Waltré har träffat den franska regissörduon Eric Toledano och Olivier Nakache och pratat om den nya filmen C’est la vie, stora egon och kulturella stereotyper.
I C'est la vie har Max (Jean-Pierre Bacri) en i synnerhet dålig dag medan de anställda på hans bröllopsfirma tummar på sin värdighet för att bröllopsparet ska bli glada. Solen skiner, alla är arga och förväntningarna på Olivier Nakache och Eric Toledanos nya komedi är skyhöga.
En oväntad vänskap blev minst sagt en succé. Vad har ni för förväntningar på C’est la vie?
Eric: Samma.
Olivier: Dubbla.
E: Ja, dubbla.
O : Det går aldrig att veta.
E : Vi har alla förhoppningar på att det kommer gå bra hur som helst, Maja.
Flera gånger tilltalar de mig direkt vid förnamn. I filmen finns en bröllopsfotograf som uppmanar sin praktikant att alltid hälsa på folk så. "Då känner de sig betydelsefulla." Den fiktiva fotografen har visst rätt, men jag glömmer bort honom under intervjun och låter mig manipuleras. De öppnar intervjun med ”vous” men duar mig efter några minuter. Övergången sker omärkligt.
Tempot i C’est la vie är galet högt. Jag tror faktiskt jag brände kalorier bara av att se den. Hur tänkte ni?
O: Ha ha, det låter ju toppen. Det klär dig.
E: Jag tror att många har uppfattningen att franska filmer har en ganska långsam rytm, ibland så mycket att det blir ett problem.
Fast… Nä.
O: Jo, man brukar säga att franska filmer är sega pinnar. Vi ville att rytmen skulle vara påtaglig, men också konstruerad som ett jazzstycke. Ett argt jazzstycke.
Men gud vilken bra metafor! Filmen är totalt som ett jazzstycke.
E: Japp, och dessutom krävde filmen en viss rytm, med tanke på var den utspelar sig. Alltså, vi var beroende av rytmen, det är ju inte teater, liksom.
En oväntad vänskap är en väldigt varm film, medan C’est la vie snarare är cynisk.
O: Sa hon cynisk?
E: Sa du verkligen cynisk?
Det är nästan omöjligt att känna sympati för någon av karaktärerna.
E : Quoi?!
Enligt mig, alltså.
O : Fick du inte ens sympati för Jean-Pierre Bacri?
Nope.
E : Brudgummen är helt förjävlig, det håller jag med om.
Okej, men de andra då? Eller ni kanske inte håller med alls?
E : I slutändan gillar jag alla karaktärerna. De har brister, men det är det som gör dem mänskliga, att de inte är perfekta. Hjälteperspektivet har ändrats sedan vi var barn. Då gillade man ofta goda, smarta och vackra hjältar. Nuförtiden är hjältarna vanliga människor, med brister och kvaliteter. Alla karaktärerna i filmen har brister, absolut, men jag gillar varenda en av dem. Jag tycker man får extra mycket sympati för Max i den här filmen, som måste stå ut med sin svåger som inte precis är enkel att ha att göra med eller att hans fru och älskarinna bestämmer sig för att lämna honom samtidigt. För mig är det väldigt mänskligt. Jag gillar dem alla lite, förutom brudgummen då, som är helt förjävlig, honom kan man inte tycka om.
Eric tittar på Olivier för att få medhåll medan Olivier snurrar en whiteboardpenna mellan fingrarna som en fidget spinner.
E: Det är upp till publiken, förstås. Det är en film med en ensemble snarare än enskilda karaktärer, så det är gruppen man gillar. Eller… inte gillar.
O: Vi tycker att fotografen är rörande. Till och med James, han som sjunger. Han vill ju inte spela på bröllop liksom, han vill vara framgångsrik och känd.
Är han lite lat?
E: Det vete katten. Du vet, i slutändan handlar inte komedi om att göra narr av andra utan om att göra narr av sig själv. Vi är alla sådär ibland, blir stressade och vill kontrollera allt. Det amerikanarna kallar ”freaked-out”. Vi har alla lust att vara lite som Max ibland och bara släppa allt eller säga till alla att de står en upp i halsen. Det terapeutiska med komedier är att kunna driva med sig själv. Att driva med andra är enkelt. Om du minns hur det var i skolan, när barnen var taskiga mot varandra. Det är humor som helt saknar värde. Visst, jag retar Olivier ibland, eftersom den stackarn har en fysik som inte kan vara så kul, men…
O: Och jag skrattar ofta åt Eric för att han är så ful i mun.
E: Men jag skrattar mest när han driver med sig själv.
O: Alltså, våra filmer är aldrig elaka. Det är en blick på vårt samhälle, för i slutändan representerar de här karaktärerna det franska samhället. Det är ett samhälle som är väldigt multikulturellt, och som ofta är en enda röra i början, men i slutändan blir det bra. Vi hoppas det, i alla fall.
Vilket ni representerar i slutet av filmen, med den indiska musiken och den varma atmosfären.
E: Ja, för i slutändan vill människor vara tillsammans och musiken hjälper oss med det.
Jag blev märkligt rörd av scenen med brudgummen när det blir uppenbart att han har betett sig som ett svin för sin frus skull.
E: Erkänn att det slutar med att du gillar honom.
Lite mer, i alla fall. Finns han på riktigt?
E: Alla har en sådan person i sitt liv.
O: Vem vet, det kanske är något latinskt?
E: Något latinskt eller franskt. Svenskar är lugnare.
O: Kanske inte?
E: Frankrike är en enda röra. Så fort man är lite norr om Europa så är det mer organiserat. Lite fyrkantigt! Eller?
Karaktärerna i filmen är hur som helst väldigt uppriktiga med varandra. De har mycket integritet.
O: De säger vad de tycker.
Det är ändå inspirerande.
O: Det är väldigt latinskt. Amerikanarna är inte fullt lika uppriktiga. ”You’re amazing! Great! Terrific!”
Man brukar säga att regissörer har stora egon, men ni jobbar tillsammans. Hur funkar det?
E: Att boosta egot är ju kanske inte vår främsta drivkraft… Nödvändigtvis. Och nu när du ändå ställer frågan, du är ju inte precis oskyldig själv. Jaja, egot är nog det tråkigaste med det här yrket. Så när man är två, så kanske egot blir hälften så stort? När det går bra är det inte bara min förtjänst, men inte heller bara Oliviers. Det är egentligen rätt praktiskt, för när något inte funkar så är det inte bara mitt fel. Men ja, egot är väl något av det stygga odjuret i det här yrket.
O: Men vi lyfter varandra.
E: Ja, precis.
O: Även för dig, Maja. En intervju med oss en och en hade inte alls varit lika kul.
E: Om jag inte haft Olivier hade jag nog skaffat en hund, så jag haft sällskap.
Vad tillför samarbetet era filmer?
E: När vi gör en komedi till exempel så blir det dubbelt så… Det ger energi och det är stimulerande. Som alkohol, ungefär.
O : Väldigt, väldigt stimulerande.
E : Det ger oss också möjlighet att hela tiden fokusera på varsin skådespelare, och inte lämna dem bortglömda i något hörn i lika hög utsträckning. Så är vi varandras största kritiker. När Olivier skriver något läser jag det direkt och kan säga om det inte är bra. Innan något når publiken passerar det genom oss själva som filter.
Säger ni ofta ”ja” till varandras idéer?
E: Nej, det ska mycket till. Vi är väldigt stränga mot varandra.
Var ligger utmaningen då?
E: Egot, helt klart. Som du sa.
Det menar du inte?
E: Jo, mitt i prick.
O: Jajamensan.
E: Fast vadå, egot är ett centralt problem genom hela livet. Redan som liten vill man vara sina föräldrars gullegris, eller höra att man är duktig. Man vill alltid bli belönad och få egot bekräftat, så är det ju. Men genom att vara två kan vi fokusera mer på själva filmen.
O: Och ärligt talat, även när vi får en dålig recension så är vi ju två som får den. Man är alltid starkare som duo än ensam.
Hur känner ni varandra, egentligen?
E: Vi korsade varandra på gatan.
O: (skrattar) Nej, vi träffades på kollo, faktiskt.
