Helena Lundström, kläddesignern åt Miriam Bryant och Sarah Klang, har även hon en musikalisk sida.
Att sy kläder räcker visst inte som kreativt uttryck åt Helena Lundström. Under namnet Le Bandit släpper hon musik med elektroniskt fokus och mörka undertoner, och den 27 september kom hennes senaste EP Arrow. Den firas med en spelning på Oceanen samma kväll, så vi tog tempen på Helena inför allt om sidan av henne som är musiker.
Hej Helena! Du skriver att Le Bandit har funnits i sju år, men först 2018 kom det ut musik i namnet. Hur kom det sig?
– Hmm, ja det har jag också undrat mången gång. Men jag tror att det har att göra med att min identitet och självbild var så starkt, nästan ohälsosamt, förknippad till musikaliska prestationer förut och jag kände att om jag skulle kunna fortsätta så måste jag i alla fall veta mer om vem jag är och vad jag vill göra för musik men också veta lite om hur livet utöver musiken skulle se ut. Jag började utforska mig själv och testade olika länder, gav mig in i lite otippade relationer och sysselsättningar samtidigt som jag funderade på vad jag ville jobba med till vardags. Till slut valde jag den trygga vägen, haha, som frilansande kläddesigner och fokuserade min energi på det, då jag verkligen kunde se mig själv vid symaskinen och skissbordet till vardags. Men jag mådde verkligen skit den perioden jag inte gjorde musik så jag började producera och spela in låtar själv lite i smyg, utan att söka publik, för att hitta till kärnan av min passion utanför scenen och hitta mitt personliga sound innan jag bjöd in andras ögon och öron. Nu har jag kunnat bjuda in de musiker jag spelar med och skapa en ljudbild som känns så där minimalistisk och elektronisk som när jag spelade in på egen hand men också organisk och ösig på ett sätt jag inte kunde göra själv.
Vad är det som inspirerar dig till att skapa musik?
– Jag behöver skriva för att göra mig av med och förstå känslor som jag kanske skäms över eller som kanske känns för intima för att bearbeta med andra människor. Det är ofta speciella händelser som utlöser flödet av ord men på andra sidan, när låten börjar bli klar, så ser jag att det handlar om att förmedla en känsla, mer än att skildra en unik händelse. Tonerna kommer ofta samtidigt som orden, men ibland börjar jag med en syntslinga eller ett ljud eller ackord som sätter stämningen. Låtarna handlar om allt från djup sorg och ekande ensamhet till åtrå, hämnd och snusk.
Utöver Le Bandit så är du ju även kläddesigner åt bland andra Miriam Bryant, Linnea Henriksson och Sarah Klang. På vilka fler sätt än mode och musik är du kreativ?
– Ja, utöver det dagliga jobbet, som är återbruksdesign, så tenderar jag att ge mig in i projekt som är kopplade till musik eller design. Men när jag ska vila så sysselsätter min rastlösa hjärna mig gärna med funderingar kring människans psyke samtidigt som jag ritar eller springer. Jag har målat en del akvareller som jag sålde en period men så insåg jag att jag nog måste ha något för mig själv också. I alla fall nu när så mycket jag gör är publikt. Och så älskar jag verkligen att dansa.
Le Bandits nya EP, Arrow, består av tre låtar. Berätta om var och en av dem!
– Jag var lite rädd för att EP:n skulle bli lite schizo eftersom att låtarna har så olika karaktär och känsla. Men den blev ändå rätt sammanhållen till slut! Allt kommer ju från samma källa, med samma röst och samma musiker. Den eminenta mixningen av Niels Nankler och mastringen av Hans Olsson Brookes på Svenska Grammofonstudion tillförde också massor till helheten.
Titelspåret Arrow handlar om den rena känslan av att känna sig stark, fri och på väg. En känsla där du inte längre bär någon på dina axlar men ber dem att följa med. Det är en låt som ger mig lust till att springa på skogsstigar, bestiga berg och hoppa i sjöar.
Foreigner är en låt som funnits med mig länge men inte spelats in eller spelats live förrän nyligen. Den handlar om att söka efter sin identitet. Jag föddes och levde mina första år i Etiopien men växte sedan upp i Älvsbyn, Norrbotten, där mina föräldrar har sina rötter men vår familjeidentitet var fortfarande väldigt kopplad till Etiopien med mat, inredning och i våra samtal så jag kände mig alltid som en invandrare men var tydligen väldigt svensk till ytan så det var ju rätt hopplöst både för andra och mig själv ha förståelse för min rotlöshet. Men den rotlösheten eller dubbelheten var grunden till att jag sedan har flyttat runt i världen som en dåre i jakt på ett hem. Låten behandlar frågan om varför vi människor så envist söker tillhörighet inom nationsgränser.
Mistaken är den mest nyskrivna av dessa tre låtar och har beskrivits som en drömsk popballad. Den handlar om precis den stunden när insikten kommer över en att det som man hoppades på så mycket och som verkade vara på riktigt bara var en illusion och en är på egen hand. Igen. En slags acceptans för att känslan är tillfällig finns mellan raderna och det vilar en slags sorg i att en vet att den kommer att passera. Ingen känsla är för evigt. Men jag ville föreviga denna känsla för jag tycker att det finns en skönhet i att falla fritt.
Hur är ni när ni uppträder på scen med Le Bandit?
– Jag älskar verkligen att uppträda med bandet som jag har nu. De är säkra och stabila men samtidigt spontana och följsamma och vi har hunnit bli riktigt varma i kläderna live nu. Per Baltzar som briljerar på en massa syntar och elsax är dessutom en av mina allra bästa vänner som jag startade mitt första band med så det är helt sjukt fint att få spela ihop igen. Pablo Copa är en flitigt anlitad gitarrist och glädjespridande vän som spelar bas med Le Bandit. Grymme Axel Larsson på trummor med sin hårdrocks- och jazzbakgrund bidrar med en massa ös men också finlir. Vi har roligt och det finns mycket värme mellan oss allihop!
I samband med EPn släpps ju även en musikvideo till låten Arrow. Den är delvis inspelad i dina norrbottniska hemtrakter som sägs spegla melankolin i låten väldigt väl. Hur var det att spela in den videon?
– Det var galet fint att få filma den storslagna natur som omger min hemby i videon. Dels för att den passar musiken så väl men också för att de flesta som jag håller kära här i Göteborg, och på andra ställen, aldrig har fått se vart jag kommer ifrån och jag vill visa dem! Sedan att det är min pojkvän Christian Mattsson som filmat och att vi gjort detta projekt ihop där vyer från mina hemtrakter men också från hans här nere i väst får samsas känns liksom symboliskt och fint.
Om en vill ta chansen att se er spela dessa låtar så kan en passa på den 27 september på Oceanen, där det även utlovas unik merch à la din design. Hur känns det inför den här spelningen?
– Det känns sjukt bra! Vi har spelat ett par avskalade gig, utan trummis, i sommar på bland annat Styrsöfestivalen och på Studio HPKSM under Way Out West. Så nu är vi peppade på att använda hela artilleriet och på att köra med fullband, samt spela ett par nya låtar och visa vår nya video. Det känns som att det kommer bli en fet kväll då vi också har support av bandet Peace on earth. Merchen som du nämnde är i sann Bandit-anda, kapad och återvunnen. Det finns tillräckligt med nyproducerad merch där ute i världen! Och så blir det fest såklart! Alla är inbjudna!
