Stonewall started as a riot och till skillnad från i den historia som skildrats i åtskilliga dokumentärer ända sedan 1969 startades upploppen inte bara av vita cismän.
Framförallt var det underklassen, marginaliserade existenser utan något att förlora. Nå, allt det där kan ni. När Roland Emmerich nu gett sig på att skildra Stonewall antyder trailern och foton av ensemblen att han fortsätter i samma rasistiska, cissexisstiska och misogyna tradition, som Aleksa Lundberg visat. Filmen ser ut att bli ren historieförfalskning.
Stonewall handlar om Danny, en kille från Kansas som kastas ut ur sitt hem när föräldrarna får veta att han är bög – då som nu är hemlösheten skrämmande hög bland amerikanska QTBH-ungdomar. Sedan flyttar han till New York och får ett politiskt uppvaknande vid Stonewall-upploppen.
Filmen har redan väckt mycket ilska bland aktivister, som ropar efter bojkott för att filmen raderar de rasifierade och de transkvinnor som medverkade. (Färre protester har hörts om alla ciskvinnor som deltog men inte syns i filmen, undrar varför?) Vem kastade första tegelstenen? Vem startade egentligen upploppen?
Hur Stonewall faktiskt skildras i filmen är ännu svårt att säga eftersom ingen har sett den än. Att huvudpersonen är en vit cisman är lika tråkigt som förutsägbart. Ett rasistiskt, cissexistiskt och misogynt samhälle kommer att producera rasistisk, cissexistisk och misogyn kultur och historia. Så länge producenter och regissörer vill försöka locka en publik av vita straighta cismän måste huvudpersonerna vara vita straighta cismän, eftersom vita straighta cismän inte ser filmer om några andra än vita straighta cismän.
Nej, Danny är förstås inte straight. Men precis som brittiska filmen Pride från i vintras följer Joe från de första stapplande stegen på väg att komma ut som bög, följer Stonewall Danny från äppelkindad och naiv Kansaspojke till out and proud gayaktivist.
Inte ens gayaktivister får vara för bögiga när vår kultur skildrar dem. Det är bara okej att Marsha P Johnson (naturligtvis spelad av en man) är en biroll i Stonewall och att några av birollerna i Pride är lesbiska radikalfeminister eller flamboyanta drag queens så länge den person publiken ska identifiera sig med är en måttligt bögig snubbe. Ännu värre än en bögig snubbe hade det förstås varit om huvudpersonen var flata eller transkvinna. Ännu värre än en vit bög är en svart transkvinna.
Vi vill så gärna att viktiga händelser, som Priderörelsens startpunkt, ska vara enkla historier. Vi vill att en eller ett par individer startade det upplopp som var första gången det queera communityt sa ifrån. Men i verkligheten var Stonewall långt ifrån första gången queers gjorde motstånd.
Alla som var där hade fått nog, och alla slog de tillbaka mot polisens trakasserier; bögar, flator, drag queens och transkvinnor. En sanningsenlig historieskrivning raderar varken flator eller transkvinnor, svarta eller latinos, och den skildrar inte heller upploppen som en eller ett par individers verk.
Läs även: "Jag skiter i rätten att älska vem man vill".
