Stonewall-upproret målas ofta – och felaktigt – upp som en homosexuell revolt.
”Det tog alltså ca 7s för Mark Levengood efter att han klivit på scenen, att reducera hbtq till "homo". Poff! *Osynlig* #qomut". På Jönköpings Pride-festival i lördags skrev Immanuel Brändemo föregående tweet, med en suck av ”inte nu igen”. För Mark Levengood gjorde bara vad cisbögar* alltid har gjort i Pride-sammanhang – ignorerade allt i HBTQ som inte är H.
För er som inte visste det står QTBH för queera, transpersoner, bi- och homosexuella, även om såväl Mark Levengood som Jonas Gardell nästan verkar tro att det står för ”män som har sex med män”. Och eftersom QTBH-organisationer och Pride-festivaler i så stor utsträckning styrs av män som Mark och Jonas, dominerar de även allmänhetens bild av QTBH-rörelsen. Och så får man höra att folk går i en prideparad för ”rätten att älska vem man vill”? Vad ska jag göra med det? Eller rättare sagt, vad ska heterosexuella transpersoner göra med det? Det är inte deras kärlek som blir ifrågasatt och förtryckt, det är deras själva kropp. Ja, det finns HBTQ-personer som är heterosexuella. Jag vet att det blir sjukt komplicerat för er nu, men häng med lite.
I tidernas, det vill säga den moderna QTBH-rörelsens, begynnelse fanns i en stor, amerikansk stad en bar som hette Stonewall Inn. NI har hört talas om den. Det hade funnits andra uppror tidigare, där QTBH-samhället slog tillbaka, men de glöms i historieskrivningen. Det som brukade hända på Stonewall Inn var detta: poliser stormade in och trakasserade gästerna. Eftersom det var olagligt att klä sig i kläder som inte matchade det kön ens ID angav, var det främst transpersoner som Sylvia Rivera och Marsha P Johnson som drabbades.
För det var inte vita fräscha medelklassbögar som hängde där. Det var arbetarklassen, underklassen, det var svarta och latinas, det var butchflator och transkvinnor – och det var de som slog tillbaka mot polisen. Och det var i de följande dagarnas upplopp som Pride-rörelsen förlöstes av rasifierade transkvinnor och andra av QTBH-rörelsens mest marginaliserade. Fortfarande idag får vi höra att Stonewall var gayrörelsens födelse – det dröjde bara ett par år efter Stonewall innan transpersoner kastades ut ur rörelsen.
Har ni någonsin funderat på varför det är så vanligt att hetslagar, hatbrottslagar och diskrimineringslagar skyddar homo- och bisexuella, men inte transpersoner? I Sverige räknas vi i en och en halv av tre möjliga lagar. Det är för att världens alla Gardell och Levengood har suttit vid förhandlingsbordet med politikerna och fått höra: ”Visst kan vi driva igenom en lag som skyddar queera människor, men på ett villkor! Vi tycker att det där transfolket är lite äckliga, kan vi droppa dem från lagen och bara skydda vanliga monogama cishomon?” Och världens alls Mark och Jonas svarar i kör: ”Ja, men självklart!”
Det är därför Rysslands förtryck av QTBH-personer, trots att det har dödat transkvinnor, fortfarande kallas ”anti-gay-lagar”. Det är därför tidningar skriver om att ”en man utklädd till kvinna dödades i ett homofobiskt hatbrott” när det var en transkvinna som föll offer för transfobi. Och det är därför Conchita Wurst nämner rätten till sin sexualitet men inte säger ett ord om transfobi. Det kan vara en plåga för transpersoner att försöka få ta plats på lika villkor i den rörelse som ska vara till för oss också.
Så ja, jag skiter i min rätt att älska vem jag vill. Jag, är lesbisk, men rätten att älska vem jag vill är långt ifrån lika kontroversiell som rätten att benämna min kropp vad jag vill, och min rätt att leva som mig själv.
Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se. Hon har tidigare skrivit om Jared Letos transförminskande roll i, och Oscar för, "Dallas Buyers Club", samt om Göran Lindbergs transfobiska öknamn "Kapten Klänning".
*cis – motsatsen till trans. Någon som ser sig som det kön hen tilldelades vid födseln, som inte är trans.
