Maria Ramnehill: "Pride visar inte bara på solidaritet och livsglädje"

Inte det enda den hyllade filmen Pride går ut på.

Hefina: Vad jag inte förstår är varför du inte kom tillbaka tidigare.

Gethin: Min mamma. Hon accepterade mig inte.

Hefina: Inte då, kanske.

Gethin: Hon är religiös. Hon har inte sagt ett ord till mig på sexton år.

I en av de sorgligaste scenerna i den nya, brittiska diskbänksfilmen Pride undrar Imelda Stauntons rollfigur Hefina varför homosexuella Gethin (Andrew Scott) inte besökt sin lilla hemby i norra Wales tidigare. Och sätter samtidigt fingret på varför jag, trots det rörande och peppiga slutet av filmen, lämnade bion fånigt leende men ändå modstulen.

Det är åttiotal, Thatcher-era och gruvstrejker när filmen inleds. En grupp bögar och en flata i London inser att årets Pride-marsch gick så relativt fridfullt till för att polisen, istället för att trakassera QTBH-personer, har åkt till Wales för att slå ner gruvarbetare. 

“Missa inte två timmars kamp, kärlek, vänskap, livsglädje och solidaritet. Gå och se PRIDE på bio!” twittrade Lars Ohly häromdagen, och hoppade över det motstånd gruppen Gay And Lesbians Support The Miners, LGSM, möter när de försöker visa solidaritet. För filmen innehåller också våld, förtryck, heterosexism, sjukdom och död. Den där grundläggande insikten om gemensamma intressen gentemot ett förtryckande system visar sig till att börja med svårt att förmedla till de strejkande gruvarbetarna, som vägrar ta emot ekonomiskt stöd från LGSM.

Filmen är nästan unisont hyllad och vi får läsa omdömen som att “det här är äkta solidaritet”. Men jag undrar vilken solidaritet de menar? Är det gruvarbetarfacket, som ger sitt stöd till Pridemarschen först när de har fått pengar och annat stöd av LGSM? Eller är det bögarna och flatorna, som försöker visa solidaritet trots att de blir både bildligt och bokstavligt bespottade av de strejkande gruvarbetarna, och ändå fortsätter samla in pengar? LGSM slår knut på sig själva, tar mer skit än någon människa ska behöva göra, bara för att få hjälpa till.

När Gethin säger till Hefina att han växt upp i en liten, liten by i norra Wales, och att han inte pratat med sin mamma på sexton år för att hon inte kunde acceptera hans sexualitet, kommer hon inte på något vettigare att göra än att lägga ansvaret på honom för att han tvingades bryta kontakten med sin heterosexistiska mamma.

Gethin: Hon har inte sagt ett ord till mig på 16 år.

Hefina: Och du då? Vad har du sagt till henne?

Samma ansvar som Hefina lägger på Gethin lägger filmen, åtminstone enligt min tolkning, på LGSM för att accepteras av arbetarrörelsen. Det är förstås också vad som hände i verklighetens åttiotal, och som tack drev ändå gruvarbetarfacken igenom en förbättring av Labours gaypolitik.

Det är åttiotalets verklighet och det är tiotalets. Fortfarande kräver alltför många alla våra pengar, och att vi accepterar allt hån och spott, innan man visar dagens så kallat “identitetspolitiska” rörelse någon äkta solidaritet. 

På ämnet Pride: läs även Maria om vilka som slipper gå i paraden.