Linna Johanssons Lollo är ett ”vi mot världen”-manifest som sjunger det mångbottnade, skavande systerskapets lov; en brinnande blasé, juvenilt banal och suggestiv studie i subversiv likgiltighet. En sårig, rolig och rörande sådan.
I somras twittrade Kristofer Andersson på BON att han just läst den bästa svenska debutromanen på väldigt många år. Jag frågade vilken och han svarade ”hemligt”. Inom kort kom det dock (föga förvånande med tanke på Hipster-Kristofers ömsesidiga kärleksaffär med Modernista) fram att han läst Lollo, Linna Johanssons efterlängtade debut som skönlitterär författare. En bok som fått merparten av den svenska kritikerkåren (förutom en lagom reserverad Åsa Beckman) att gå upp i brygga av kollektiv förtjusning över en stark, komplex gestaltning.
Det handlar om Lollo och Lidija som varken vill jobba eller plugga efter gymnasiet. Som driver runt, dricker folköl, snattar godis. Inte är nyttiga, bara skiter i det. De tillbringar riktningslösa dagar vid Vinterviken och i den fiktiva förorten Aspy. De lever sin likgiltiga carpe diem-ideologi till max, vilket är vackert, men naturligtvis förgängligt. Till slut drar behovet av pengar, fest och spänning in dem i kretsen kring bloggaren Mimmi, där den nyväckta drömmen om en alternativ framtid långsamt förvrängs och får hemska proportioner. Där gränserna för vad som känns okej förflyttas hela tiden. Lollo jonglerar riskabelt (och medvetet) med klyschor, men räddas av ett befriande störigt persongalleri och den vibrerande rösten som Linna Johansson skriver fram. Den vars aura strålar från Arvida Byströms suddiga omslagsselfie. Det är isande och varmt om vartannat när titelrollens vittnesmål krackelerar, eller svävar ut i apati och solkighet. Ömsom nervigt, ömsom kompromisslöst, som ett sträckt långfinger.
Linna Johansson har tidigare drivit den feministiska tidskriften bleck, bloggat och skrivit kolumner i Expressen. Lollo är hennes första roman. Här är hennes version av Nöjesguidens litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Det vet jag inte. Nåt med det gör mej lugn.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Jag jobbar, men jag jobbar inte hårdare än nån annan. Jag har så jävla svårt för den här fixeringen vid författare och deras arbetsmoral. Den är så patriarkal och töntig. Det spelar liksom ingen roll hur mycket olika författarmän skryter om sina febriga pass vid femsnåret om morgnarna – de jobbar ändå inte hälften så hårt som en genomsnittlig trebarnsmorsa som vid det laget redan varit uppe och hyssjat och vyssjat och vaknat i panik över nån matsäck som skulle packas och sen fortsätter dagen på samma vis hela vägen ner i sängen igen.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Nytt folk. Det är till exempel en löjligt vit bransch det här, ibland känns det som om man befinner sej på nåt midsommarspektakel inne på sin tolfte timme med snapsvisor och Små grodorna. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att jag tror det finns ett direkt samband mellan SD:s framgångar och den här monumentala bristen på andra sorters röster än de ursvenska. Människor som inte hörs och syns förblir främmande, ”de andra” osv. Dessutom är det inget vidare för litteraturen, den blir så puttrig och provinsiell.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla?
Nej.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Ingen aning. Är man inte alltid sin egen värsta hobbypsykolog?
Snille eller smak? Motivera!
Om den egentliga frågan är om jag föredrar idérik eller snygg litteratur så är svaret att jag inte köper uppdelningen. Nåt slags korrespondens däremellan måste det finnas annars blir den liksom varken det ena eller det andra.
Bästa jag läst i mitt liv:
Om man med ”bästa” avser intelligent och omstörtande så är det de feministiska essäer jag läste på nittiotalet – Judith Butler och hela performativitetsgrejen kan fortfarande knocka mej med sin radikalitet. Om man med ”bästa” avser vad som betydde mest för mej, så tror jag att det var Vibeke Olssons Ulrike och kriget. Det var min första stora romanupplevelse. Jag var väl tolv kanske och satt på mitt flickrum och läste medan jag sniffade mej helt väck på en massa parfymprover som jag pillat loss från olika veckotidningar. Det var ren och skär lycka, så jävla intimt och mysigt, som ett evighetssamlag utan baksmällor och konsekvenser i luften.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Jag tänker inte på journalistik i termer av ”bäst”, utan ser på det som en sorts snack där själva poängen är att det är olika röster som kompletterar varandra, överröstar och tjafsar och tar vid där den andra slutade. Men överlag tycker jag väl att kritiker kan delas upp i de som bara skriver en massa tråkiga ”det här var bra och det här var dåligt”-recensioner och så de som tar i. Föredrar alltid de som tar i.
Vad är relevant litteraturkritik?
I huvuddrag finns det väl två: den som redovisar en privat, fysisk läsning, och därför blir en sorts litteratur i sej själv. Och så den som placerar litteraturen i en stramare, historiskpolitisk kontext och frågar sej ”varför detta just precis nu” – och sen försöker sej på att förklara det.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Inte så himla många. Är inte så inne på att bli omfamnad på det viset.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Tidigare kunde jag reta mej på att så många författare väljer att begrava sej i sina skrivarlyor och aldrig yttrar ett ord utanför dem. Men då och då gör de ju faktiskt det. Och det blir sällan så bra utan landar oftast i det mest underliga tafatta och daterade utspel som mest handlar om att befästa sin position som jätteintellektuell. Jag blir fortfarande högröd när jag tänker på Zadie Smiths stora uppgörelse med Facebook, det är nog det mest pinsamma jag läst i hela mitt liv tror jag. Det är rätt svårt att behärska flera olika saker. Med det sagt finns det en massa lysande undantag. Det är alltid skönt att läsa Athena Farrokhzad till exempel, det är som att skölja innandömet med fluor när debatter gått och blivit geggiga.
Favoritpoeter/författare just nu:
”Just nu” antyder att man har en massa böcker i omlopp hela tiden. Det har jag inte. I år har jag mest redigerat min egen romantext och läst om mina gamla flickböcker av researchskäl. Den enda nya roman jag på rak arm kan komma på att jag läst på senaste tiden är Marie Ndiayes Ladivine. Den tyckte jag i och för sej var skitbra.
Litterära förebilder:
Phoebe Gloeckner.
Bästa titeln (någonsin):
Strangers On A Train.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med?
Herregud, finns det nåt värre än när två författare ska sitta och tävla med varandra med olika tillkämpade tramsigheter via mejl? Det ska möjligen vara att de ibland får för sej att publicera eländet.
Mest underskattade litterära genre:
Hiphop.
Min finaste mening:
Minns bara de jag inte är nöjd med.
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Jag gillar inte kollektivt skrivna grejer, upprop och stafettgrejer och sånt där. Det har säkert sina poänger men jag är inte alls mottagaren av det.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Det är klart att den spelar roll. Men nånstans går det ju inte att bortse från att trots all progressiv och feministisk litteratur därute sitter vi här i en bra jävla rutten värld ändå. Världen är stor och litteraturen rätt liten.
Litteraturens framtid tillhör:
Jag är en fullblodspessimist. Skulle jag skissa på ett framtida scenario skulle vi alla bli så uppgivna och deprimerade att det är lika bra att jag låter bli.
Sista ordet:
Jag gör det helst en annan dag.
”Lollo” är utgiven på Modernista. ”Lollo” finns där man köper böcker. Köp den och läs den.
