Foto: Khashayar Naderehvandi
Det du läser är Nöjesguidens litteraturenkät. Förra veckan förhörde vi det odiskutabla geniet Pooneh Rohi – idag har vi äran att krypa långt in i poeten Athena Farrokhzads hjärna.
När Athena Farrokhzad äntligen kom ut med sin första diktsamling i eget namn – vi var många som hade väntat – så levde den upp till, och krossade, alla förväntningar i världen. Vitsvit är ett poetiskt mästerverk utan motstycke, en bok som med sin geniala, enkla, suggestiva form väver samman en kör av röster till en historia om revolution och migration. En familj vars munnar berättar om våldet och vitheten. Språket.
”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen." Vitsvit svämmar över av rader med den kalibern. Den kalibern! Rader så starka att de fick författaren att börja gråta – endast dessa överlevde redigeringsprocessen. Det är 70 sidor komprimerad komplexitet, skönhet, smärta, brutalitet som alla borde läsa.
Athena Farrokhzad undervisar annars på Biskops-Arnös författarskola. Hon har också arbetat kollektivt tillsammans med Tova Gerge och med poesikollektivet G=T=B=R=G (vars Ett tunt underlag kanske är det roligaste jag läst i poesiväg). I fjol översatte hon den rumänska poeten Svetlana Cârsteans Skruvstädsblomman. Nöjesguiden är oerhört stolta över att få presentera hennes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att fånga den stilla punkten i konstant förskjutning, för att bespråkliga det som undandrar sig varje benämning.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
0,0 %.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Den rasifierade arbetarklassen.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Ja, den om att skrivandet innebär offer och försakelse. För att det är sant, eller för att man åtminstone måste tro att det är sant för att det ska vara värt något.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Säg efter mig: intimitetens premiss är kontinuitet, kontinuitetens premiss är intimitet, intimitetens premiss är kontinuitet.
Snille eller smak? Motivera!
Klasskamp. För att ingen är fri (att ha vare sig snille eller smak) förrän alla är fria.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
We've come too far to give up who we are / So let's raise the bar and our cups to the stars / She's up all night to the sun / I'm up all night to get some / She's up all night for good fun / I'm up all night to get lucky
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Är det någon som har en Resorb?
Bästa jag läst i år:
Gabriel Itkes Sznap, debuterar på Bonniers 2015.
Bästa jag läst i mitt liv:
Paul Celans Andningsvändning, kommer snart på Lublin Press.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Kristofer Folkhammar.
Vad är relevant litteraturkritik?
Den som visar många möjliga läsningar och därmed världar, och som ställer sig emellan verket och dess förtingligande.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Migrationsberedskap.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Lyfta konflikter mellan ordet och ordet, ordet och köttet, köttet och köttet, köttet och kapitalet.
Favoritpoeter/författare just nu:
Litteraturkollektivet Ce(n)sur. Läs deras manifest ”De vars kroppar bara mäts inför byggandet av kistor” i näst senaste numret av tidskriften Författaren.
Litterära förebilder:
Sapfo och alla hennes systrar.
Poesins största utmaning:
Att fånga den stilla punkten i konstant förskjutning, att bespråkliga det som undandrar sig varje benämning.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej, allt är inte poesi. Poesins materialitet är språk. Saker som är gjorda av andra material, till exempel stekpannor eller kroppar, är inte poesi. Men dessa saker kan omskrivas i poesi och därmed förskjutas och förändras i sin materialitet. Detta eftersom det betecknande ständig omförhandlar det som betecknas, och tvärtom.
Bästa titeln (någonsin):
I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker av Åsa Maria Kraft. Det är en så tung topikalisering.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Percy Shelley. För att jag skulle lära mig så mycket om passion och engelska adjektiv.
Mest underskattade litterära genre:
Brev.
Min finaste mening:
”Först kom tvåsamheten sedan kom synten.” (Linn Hansén i Gå till historien).
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Nelly Sachs, Linda Pira och min mamma.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Adrienne Rich sa: "Art means nothing if it simply decorates the dinner table of the power which holds it hostage."
Litteraturens framtid tillhör:
Den rasifierade arbetarklassen.
Sista ordet:
This too shall pass.
I sommar är Athena Farrokhzad aktuell med Sommar i P1. Den 21 juli sänds programmet som enligt författarens egen utsaga ska handla om träd, vår politiska samtid och varför poesin lärt henne allt. Det vill du inte missa.
