Vi har pratat drömförakt, mordets omsorg och hotfull elektricitet med författaren till den förkrossande debutromanen Natten som föregick denna dag. Skenbara självklarheter, helt enkelt.
Berättaren i Johanne Lykke Holms Natten som föregick denna dag är en 13-årig flicka vars dagbok nitiskt bygger ett onådigt vittnesmål. Hon är missunnsam soldat, spefull revoltör och växande hjärna i ett hemsökt hus där mamman och systern är minst lika mycket fiender som familj.
Det är naturligtvis en fruktansvärd sak att vara ett barn. Det känns befriande att den utsagan sätter tonen redan på baksidan. Skulle du säga att barndomen är hemsk per definition?
– Barndomen är ett koncept som kräver underordning. Jag tror det handlar mycket om att undersöka den roll man har tilldelats, att spela barn. Så var det i alla fall för mig. Jag minns det som en evig performance. Nu sitter jag på mitt flickrum med en docka i famnen. Nu klättrar jag i ett litet träd. Nu ritar jag en barnslig teckning. Samtidigt går man runt och bär på alla möjliga mörka tankar och föreställningar. Barnets skuldkänslor och vidskeplighet går inte att jämföra med någonting. Det finns en vansinnig kraft i den fantasi man har att tillgå. Jag tror inte att de våldsfantasier som finns i boken skulle verka särskilt brutala för ett barn. Leken kan gå långt innan barnen upplever den som farlig. Barn är extrema människor, som vi försöker tukta.
Förhåller sig jaget till barndomens slut som till en sorts död? En död som i sin tur kan bli en befrielse? Flickdöden. Mamman har en bokstavlig kista där barndomens objekt begravts.
– Jaget ser absolut barndomens slut som en sorts död. Barnet i henne har dött och hon måste bära runt på det inuti sin egen kropp. Bli sin egen likkista. Hon upplever kroppen som morbid. Som att det döda bebor henne, rent fysiskt. Samtidigt finns det, som du säger, också rester av andra barndomar. Som mammans barndomskista. Där har barndomen kanske snarare blivit en berättelse, som den ju blir. Kistan innehåller olika objekt som stödjer ett narrativ. Saker som pekar på romantiska minnen. Den där utflykten där man köpte en bergskristall i en souvenirshop vid havet eller whatever.
Detta att reduceras till ”barn”, att stånga sig blodig mot den kategoriseringen… hur skiljer sig det fruktansvärda tillståndet ”barn” mot den fruktansvärda inneboende potentialen i att vara en flicka?
– Jag tänker att både familjen och huset i boken fungerar som aggressiva patriarkala konstruktioner. Huset som en världsordning i miniatyr. Det finns ingen pappa i huset, men ändå är allting ordnat enligt en patriarkal logik. Och just därför blir det också viktigt att hon är flicka. Flickans skam är mycket specifik. Om dagboken hade fortsatt ett år till hade hon med all säkerhet fått uppleva the male gaze från en skugga i barnkammarfönstret eller ett fotografi i en bok. Det räcker inte att utplåna patriarken för att hans maktordning ska försvinna.
"Allt är en föreställning, allt är på riktigt."
Hur kom romanens röst till dig? Det är en skrämmande konsekvent ton, men samtidigt så komplex: missunnsam, skarp, rasande, lakonisk, bedårande, ondskefull… Jaget är barn och flicka (eller blir kanske flicka) men också cyniskt orakel som ofta jävlas bara för provokationens skull. ”En på alla sätt radikal person”…
– Rösten dök upp när jag läste Djuna Barnes novell The Grande Malade. Den handlar om två systrar som iscensätter sig själva på olika sätt. Och så säger de fantastiska saker som: ”That was the autumn that I felt great sadness”. Det är något med hur Barnes låter alla sina karaktärer vara fullständigt konstruerade och teatrala, och lyckas göra dem nästan hyperrealistiska på samma gång, som jag tycker är extremt inspirerande. Jag ville skriva ett jag som betraktade varenda utsaga som en replik och som använde boksidan som en scen. En röst som säger: Allt är en föreställning, allt är på riktigt. Texten visar fram en pyntad yta, men blottar ibland sitt farliga inre.
Hur känner du inför dagboksformen generellt, i fiktionen? Att skriva in sig i den litterära traditionen?
– Dagboksformen är ett effektivt sätt att kapsla in dagen på, att göra varenda sida till ett klaustrofobiskt rum. Det är också praktiskt när man vill att en text ska rymma dramatiska scener och dialoger, utan att behöva skriva dem. Det utelämnade är också en del av berättelsen. Men dagboken är framförallt ett vittnesmål. En lista över de våldsamma saker som äger rum i familjen. En sorts bevisföring.
Du utnyttjar skenbara självklarheter på ett raffinerat vis i boken; jaget ser på mamman och tänker ”mamma”, hon ropar ”mamma” och får svaret ”dotter”… varför känns det som att en avgrund spricker upp i den sekunden? Kan det bli början på en dramatisk trend där ”truismen” blir den nya ”negationen”?
– Haha! Wow! Vill så gärna att det ska vara början på en dramatisk trend. Om man bygger en värld kring skenbara självklarheter (Jag är din mor, du är min dotter, det här är vårt hus) istället för att bygga den kring en föreställning om att ingenting står fast (Jag vet inte om du är en mor, jag vet inte om jag är en dotter, vad är det här för ett hus) så utsätter man sig också för risken att hela världen kan rasa på ett ögonblick (Du är inte längre min mor, jag är inte längre din dotter, det här är inte längre mitt hus). Det finns ett uttalat hot i deras dialog, tänker jag. En dag ropar man kanske ”Mamma” och så är det ingen som svarar.
Vad är det bästa med att skriva om förödmjukelse och fientlighet och onda ögon?
– Om man skriver om förödmjukelse och fientlighet och onda ögon så fördriver man förödmjukelsen och fientligheten och de onda ögonen. Det är en väldigt enkelt och effektiv språklig ritual.
Kritiker och författare verkar överlag hysa ett märkligt förakt mot drömskildringar i prosa. Som om drömmen skulle vara ”slapp”/”ointressant”/”tråkig”/”löjlig”, som genre. Natten som föregick denna dag svämmar över av drömmar, tar dem på allvar. Nattens tillstånd. Sömngångare. Var detta en ambition med boken? Vad tror du förminskandet av drömmen beror på? Eller inbillar jag mig att det existerar ett förakt? Var detta en ambition?
– Du inbillar dig inte! Det finns ett förakt! Det var viktigt för mig att jaget, i all sin högstämdhet, använde sig av så kallade låga litterära former. Tonårsdagbok och överlastade dikter. Det vi på Hekseskolen kallar att frigöra the bad taste of darkness. Hon skriver ju faktiskt en sorts drömdagbok. Och jag tror verkligen att drömdagboken är en genuint vidrig sak i många människors ögon. Det gör mig glad när jag tänker på att någon kommer äcklas av alla drömmarna. Jag ser det framför mig. Den indignerade minen. För henne är det nog, helt old school jungianskt, ett sätt att förstå sig själv och världen på. Varför drömmer jag om hundar och aluminium. Varför har jag nattliga hallucinationer. För mig var drömmarna viktiga för att de såg till att hon aldrig fick en paus. Det är natt, hon sover, och ändå måste hon förhålla sig till alltings jävlighet.
Jag tänkte mycket på fixeringen vid hjärnan. Hur den beskrivs som en växt, en ”fet och elak vinranka”. Ville du undersöka konflikten mellan kött/kropp och förnuft? Eller behandla hjärnan som kropp, något växande och oförutsägbart? Jagets hjärna slutar aldrig växa, men har hon ens ett hjärta?
– Jag tror inte jag ville undersöka konflikten mellan kropp och förnuft. Jag ser nog snarare allt det tänkta som en del av kroppen. Hjärnan kan disciplinera kroppen, få den att huka sig och dra ihop sig, få den att krypa. Hjärnan är en metafor hon använder för allt möjligt. Den kan fyllas och tömmas. Den kan bli smutsig. Allt som passerar genom den lämnar spår efter sig. Hjärnan är en växt. Hjärnan är mörk materia. Hjärnan är också ett hjärta.
Handlar boken om systerskapets inneboende hatkärlek?
– Ja, det gör den kanske lite. Men jag tror också det handlar om att hitta en yttre projektionsyta för sina inre konflikter. Cosima är som en docka jaget kan rikta sin vrede mot. Så fort Cosima blir en person tar hatet slut. De ligger bredvid varandra i en säng. Eller de leker sjuksköterskor. Jag tänker att de älskar varandra väldigt mycket. Att deras relation rymmer ett potentiellt, ännu outblommat, motstånd.
Jaget sysslar med ockulta övningar och retar mamman med ett språk hon inte begriper.. Föreställde du dig en läsare som inte skulle förstå bokens språk?
– Jag föreställde mig en läsare som skulle förstå bokens språk perfekt och som skulle känna igen den smärta det språket rymmer. En läsare som vet vad det är att försöka skriva luftigt och vackert och ändå sitta där med tre aggressiva rader om en fuktskadad vägg. Någon som också upplever det fientliga, stela, klaustrofobiska språket som det enda möjliga språket.
Mamman har också skrivit grym soldatdagbok som barn – skriver berättaren in sig i en genealogi? I romanens hemsökta hus föds man som misslyckad outsider och gör detta till sitt vackraste vapen. Man slipar sin kniv i en intertext som bågnar av inmurade flickor och flickor brända på bål, av Hera och Klytaimnestra…
– I insikten om att hon aldrig kommer bli något annat än ett monster väljer hon att försöka bemästra monsterrollen till perfektion. Men jag vet inte om hon skriver in sig i en genealogi. Mamman är ju en annan sorts monster. Hennes dagbok är mer av en hjälteberättelse. Kanske har hon snarare påmint om Cosima som barn. Självständig och vacker och orädd. Jagets dagbok är skriven i en annan typ av ensamhet och panik, tänker jag mig. Mamman läser högt ur sin dagbok, jaget letar efter gömställen åt sin.
Den klaustrofobiska känslan i huset och trädgården… boken utspelar sig som i en ficka, ett undantagstillstånd fyllt av spöken där fysikens lagar kan upphävas, i en obestämd och gotisk tid. Som kontrast till spelplatsen som blöder finns en fantasi om alpsanatoriet (den rena solskensluften) och en konkret skönjbar stad bortom floden där perfekta flickor går på biografen i en löjligt idyllisk kuliss. Där man inte tänker på alla krig som utspelats. Men… jag vill bara fortsätta att vältra mig i den mörka konstruktionen. Varför känns det lättare, som läsare, att andas i den hemsökta jorden?
– För att du också har varit ett monsterbarn? Eller för att du förstår att den lyckliga vykortsvärlden har lagt en dimridå över sitt mörker, och därför är otäckare än den hemsökta jorden, som visar fram sitt? Jag vet inte. Det är viktigt att det inte finns någon frihet att rymma till. Om jaget skulle lyckas lämna huset och trädgården och ta sig in till staden skulle hon bara vandra rakt in i en ny horrorshow.
Boken genomsyras av en tyglad hotfullhet som är imponerande. En suggestiv upprustning i jagets hjärna. Gentemot den älskade hästen Elektra finns ett fysiskt våld, gentemot systern Cosima en dröm om våld. Ger din huvudperson uttrycket ”den man älskar agar man” ett nytt, ärligt ansikte?
– Haha! Ja, kanske. När jag skrev boken ville den hela tiden bli ett grekiskt drama. Överallt dök det upp olika referenser till Orestien och jag vet inte vad. Jag tror nog att jag har ett slags tragedi-impuls. Kanske är det den jag har försökt tygla, och så finns resterna kvar som en hotfull elektricitet i texten. Jag har tänkt en massa på slutet i Elfriede Jelineks Die Ausgesperrten, där huvudpersonen Rainer (spoiler alert) mördar hela sin familj. Där är våldet en konsekvens av den våldshistoria, det onda arv, som Rainer bär på i sin kropp. Våldet i honom är en logisk följd av pappans förflutna som nazist, av Österrikes kollektiva skuld, men det är också något annat. Han skjuter sin syster, som han älskar. Det är en fruktansvärd scen, just för att mordet också rymmer en omsorg. Jag älskar dig, jag mördar dig.
Varför är ett barn en mammas bödel?
– Det är som jag hörde en kvinna säga i en amerikansk film en gång: Man har sina barn till låns. Det är mycket sentimentalt, men också mycket sant. Barndomen är en maktordning som upplöses i takt med vuxenblivandet. Barnet växer upp. Hon har skrivit en dagbok där det finns redogörelser för barndomens våld och orättvisor. Hon kan lägga den i en kista, spara som bevis. Hon kan välja att vända mamman ryggen. Och i den omfördelningen av den borgerliga familjens makt har barnet möjlighet att bli sin mammas bödel.
Natten som föregick denna dag finns ute nu på Albert Bonniers förlag.
