Oktobers bästa läsning

16:24 22 Sep 2015

En mångbottnad bögutopi, de Beauvoirs Misstag i Moskva på svenska och ett frankt händelseförlopp pepprat med Ingmar Bergman-citat. Här är månadens bästa läsning. 

 

91270.jpg

Magisterlekarna
Kristofer Folkhammar
Natur & Kultur
Jag minns 2012 och hur mycket jag älskade Kristofer Folkhammars När han kysste mig förlorade jag allt, hur jag slukade de välregisserade diktraderna som sjöd av sårbart begär och suggestiv klarhet. Nu är Folkhammar tillbaka med en erotisk melodram, en snaskigt vacker och spännande bladvändare med bitterljuva undertoner. Inte en dag för tidigt! ”Alla karaktärer var arton år eller äldre vid tiden för romanens tillblivelse” förklarar en lekfull brasklapp innan historien tar vid och leken slår ut i blodigt allvar. Det utspelar sig under en dramatisk hösttermin på Läroverket. Här finns Charles som alla trånar efter, här finns den vemodiga magistern med sina erotiska maktlekar och här finns Hyenorna, ett sammansvetsat pojkgäng vars kärlek och lojalitet sätts på prov av smärtsamt lidelsefulla stridigheter. Och av uttagningen till en närmast rituell skoltradition. Magisterlekarna är en bedårande kioskroman, en köttigt sakral och skvallrig collegefilm fylld av sex, gymnastiksalar och körsång. Blicken rinner över sidorna, Folkhammar skriver som en glättigare Dennis Cooper utan övervåld – det är lika romantiserande som subversivt som sorgligt. En mångbottnad bögutopi och vördnadsfull genreuppvisning som trummar på helt oförskämt mot en förkrossande fräck förlösning.    
     

simone-framsida.jpg

Misstag i Moskva
Simone de Beauvoir
Bucket List Books

Simone de Beauvoir Misstag i Moskva färdigställdes 1967, men publicerades först 1992. Nu finns den på svenska i Helén Enqvists översättning. Långnovellen är tät men lätt, och ganska underbar. Det handlar om att åldras och att (fortsätta) älska. Missförstånd, olycka och tristess portioneras ut och turneras i en berättarstruktur där texten flyhänt hoppar mellan de pensionerade makarna Nicole och Andrés inre liv. De är på besök i Moskva, hos Andrés dotter, och sakta utvecklas en äktenskaplig kris. Allt tecknat med små gester och exakt insprängda flanörscener. Allt med besvikelsen över det politiska projektet Sovjetunionen som klangbotten.

 

kantslag-dorthe-nors.jpg

Kantslag/Minna saknar en övningslokal
Dorthe Nors
Ordfront

Balansen mellan komik och avgrundsdjup tragik, de sugande avsluten som kännetecknar riktigt bra novellkonst, oväntade vändningar, originell tematik – allt går att finna i danska Dorthe Nors rättmätigt hyllade Kantslag. Och som det inte vore nog: om du vänder på Ordfronts rosa utgåva får du romanen Minna saknar en övningslokal vars uppfriskande form hamrar fram en repetitiv, poetisk och sorglustig historia. Ett frankt händelseförlopp pepprat med Ingmar Bergman-citat och skrattframkallande oneliners som sticker lite i hjärtat.   

9789176455500_200.jpg

Lollo
Linna Johansson
Modernista

Ungdomar som varken vill jobba eller plugga efter gymnasiet. Som driver runt, dricker folköl, snattar godis. Inte är nyttiga, bara skiter i det. Linna Johanssons debutroman handlar om Lollo och Lidija och hur de tillbringar riktningslösa dagar vid Vinterviken och i den fiktiva förorten Aspy. Deras vänskap är brinnande blasé, juvenilt banal som en feministisk Kentlåt. De lever verkligen sitt ”vi mot världen”-manifest till max enligt en likgiltig carpe diem-ideologi, vilket är vackert men naturligtvis förgängligt. Till slut drar behovet av pengar, fest och spänning in dem i kretsen kring bloggaren Mimmi, men drömmen om en alternativ framtid förvrängs långsamt och får hemska proportioner. Gränserna för vad som känns okej förflyttas hela tiden. Lollo jonglerar riskabelt med klyschor, men räddas av ett befriande störigt persongalleri och den vibrerande rösten som Linna Johansson skriver fram. Den vars aura strålar från Arvida Byströms suddiga omslagsselfie. Det är isande och varmt om vartannat när Lollos vittnesmål krackelerar, eller svävar ut i apati och solkighet. Ömsom nervigt, ömsom kompromisslöst, som ett sträckt långfinger.

vintersystrar-jesper-weithz.jpg

Vintersystrar
Jesper Weithz
Natur & Kultur

Jesper Weithz andra bok kom samma dag som David Lagercrantz blygsamma deckaruppföljare, vilket författaren roligt kommenterade med orden ”jag vill ju inte att Lagercrantz ska kunna åka snålskjuts på den uppmärksamhet jag genererar.” Det må ha varit med glimten i ögat, men Vintersystrar förtjänar verkligen viss uppståndelse; det är en böljande, om än något ojämn roman, som mot slutet får mig att kapitulera. Det handlar om att handskas med sitt arv, sin historia. I centrum finns vänskapen mellan Amina och Lollo (ett trendigt namn den här litteraturhösten). De har hängt ihop sen elvaårsåldern och arbetar som sjuksköterskor på SÖS, men deras band kommer få sig en rejäl törn av politiska och relationella svek. Här finns en agenda och en puls i prosan som spricker upp när Lollo i en urladdning skriver sig igenom våldtäkten, klassföraktet och ensamheten. Det bedövande systerskapet blir lika outhärdligt som livsnödvändigt, det krossar och sammanflätar – skildringen är stark, komplex, kanske lite sviktande i vissa skissartade passager och schablonartade bifigurer, men det förlåts kvickt. Weithz är bäst i sjukhuskorridorerna, på sunkhaken, när han skriver om klass och föräldraskap. Eller när plötsliga barndomsminnen fragmentiseras i poetisk panik, när den upphackade kronologin och skevheten speglas i karaktärernas sammanbrott.

​Foto: Sara MacKey

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2015.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!