Johannes Anyuru: "Jag är totalt ointresserad av det en författare med 'utländsk härkomst' förväntas skriva om"

10:34 11 Apr 2017

Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle från början bli en helt och hållet poetisk roman, buren av en melankolisk ljusstråle. Till slut kom den också att härbärgera sin samtida, gyttjiga skugga.

Vi har mailat med författaren om ett trasigt språk och skildringen av vansinne. Delar av romanen genomsyras av ett vemod som handlar om poesi. I vittnesmålen från framtiden upprepar mamman till flickan att livet är en kärleksdikt, och hon uttrycker senare en omöjlig önskan om att skildra allt våld med ett högre eller sannare språk, ett som inte misslyckas eller blir lögnaktigt i relation till övergreppen.

Kan du själv sakna dikten?
– När jag läser stark dikt, och med det menar jag dikt som är exakt, som har ett element av sanning, slås jag av det sätt på vilket språket hela tiden står på spel i den, och av att så mycket mer är möjligt att göra på grund av det. Det finns så mycket smärta och skönhet i språkets själva materia, i grammatiken, i ljuden, och det är nästan bara åtkomlig med poesi. Språkets rämnande i vissa situationer, och allt det kan betyda. Som när Marie Silkeberg, vars diktsamling Atlantis jag är fullkomligt tagen av just nu, skriver att hon inte hör om en röst säger ”hungry” eller ”angry”. Sättet hon skriver det på, som om det bär på hela denna sjunkande civilisation. I en dikt förblir allt hela tiden möjligt, öppet, på det sätt som det kanske är i en romans inledande bokstäver. Och det finns något trasigt i poesin som hänger ihop med dess sanning. Poesin är kanske den text som kommer när en vägrar täcka över såren och rämnorna i språket.

Det du sa i Babel, när du citerade Athena Farrokhzad från ett samtal med poeten Arazo Arif, att ”precis det som man inte vill skriva om, det är ofta det som är ens tema”… hur gör man för att inte krossas av den insikten?
– Med den här boken var det väl så att det fanns en bok jag tänkte att jag ville skriva, och det var en bok som inte alls vidrörde den samtida… gyttjan. Jag är totalt ointresserad av det en författare med, som det heter, ”utländsk härkomst”, förväntas skriva om, det vill säga identitet och svenskhet och så vidare. Jag är också rätt ointresserad av terrorister och deras vansinne, egentligen. Jag ville skriva en bok som bars av den där ljusstrålen jag talade om, en helt och hållet poetisk roman om någon som tror att hon är en besökare från framtiden, och som går runt och bär på den här melankolin. Sen fanns det en annan bok som jag absolut inte ville skriva, och det var en roman som tvärtom gick in i allt det här med att vara muslim i Europa idag, att känna den rädsla inför den växande stormen vid horisonten, och som talade om terrorn, och som målade upp de här bilderna ännu en gång… en muslim med bombbälte, Syrien, allt det där. Och jag var helt övertygad om att dessa två böcker uteslöt varandra, att de var omöjliga att förena.

Vad är det svåraste med att skildra vansinne?
– Det var inte så svårt. Jag arbetade i vården ett par år, för rätt länge sen nu, och jag hämtade nog en del därifrån. Vissa gester, ett sätt att treva med blicken i ett rum, en fundamental osäkerhet om universums beskaffenhet som tycks komma till uttryck i små tics.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!