Med ena foten i poesi och andra i prosa har Kristofer Folkhammar letat sig in i Litteratursveriges hjärta. Tidigare i höst kom romanen Magisterlekarna, som författaren själv sorterar in i kategorin “sodomitisk melodram”.
Magisterlekarna, Kristofer Folkhammars andra roman, utspelar sig på ett brittiskt läroverk för pojkar. Här finns en sadistisk lärare och hans kärleksintresse, samt ett par kompisar som alla trånar efter samma sak. Kort sagt vad du förväntar dig av en roman som utspelar sig på en stereotypt brittisk privatskola, förutom att manlig homosexualitet här är normen.
Det här är en roman som tar dina favoritkomponenter från highschoolfilmer och erotiskt laddade böcker, och vrider allt som går till max. Eller som Nöjesguidens litteraturredaktör Elis Burrau skrev: "En bedårande kioskroman, en köttigt sakral och skvallrig collegefilm fylld av sex, gymnastiksalar och körsång."
Kristofer Folkhammar debuterade 2011 med Isak & Billy, samt har gett ut diktboken När han kysste mig förlorade jag allt. Här är hans version av Nöjesguidens litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att jag kan. För att jag inte är för trött efter jobbet. För att mitt syskonbarn inte ringer och säger att det inte kan sova. För att slå mig själv med häpnad. För att ta plats i ett samtal som jag älskar. För att jag var rädd för mopedgäng på väg hem från dansträningen. För att skapa intressantare bögkultur än The Singing Sailor.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Ganska.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Pengar. Som inte i första hand är associerade med försäljningssiffror, utan som fördelas utifrån ambitionen att bredda rekryteringen till författarskrået. Först när det är fixat kan oväntade personer få chans att skriva oväntade saker. Det behövs också pengar för att det ska finnas tid att läsa och prata ordentligt.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla?
En gång yttrade Athena Farrokhzad och Tova Gerge orden: "Vi har dekonstuerat subjektet, men behållt geniet." Minns inte om de sa eller skrev det. Vet inte om det är en myt. Tror inte frasen går att odla. Men den är kul.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
(För tillfället:) Work bitch.
Snille eller smak? Motivera!
Rytm. Känn efter.
Bästa jag läst i mitt liv:
Innan männen av Nina Bouraoui.
Vad är relevant litteraturkritik?
En ambitiös läsning som hanterar kunskap med generositet, maktanalys med kreativitet och njutning med skärpa.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Intresse. Med inslag av paranoia: Allt positivt är förminskande välvilja, allt negativt är homofobi.
Poesins största utmaning:
Hitta läsare. Bygga upp nya institutioner.
Är allt poesi?
Nej. Men Helena Eriksson skriver såhär: "i det mellanrum som bildas mellan att kunna tala (formulera sig) / och att ge kroppen fritt utlopp." Och Mara Lee skriver såhär: "Att formulera hypoteser förvandlar skribenten / till en minigud." Och Claudia Rankine skriver såhär: "Why are we here if not for each other."
Favoritpoeter/författare just nu:
Bjørn Rasmussen, på grund av diktsamlingen Ming.
Litterära förebilder:
Nej, men det som spelat störst roll för hur jag skriver är Trackslistan i P3 under 90-talet. Jag är besatt – i bemärkelsen andligen övertagen – av densiteten i schlagers och poplyrik. Och dillet att lista, räkna upp och förskjuta. Se formen för formuleringarna i de flesta av svaren i denna enkät. Måste börja med något annat.
Bästa titeln (någonsin):
Ögats historia, Georges Bataille.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med?
Leif Holmstrand. Oj satan! Det hade jag visst redan.
Mest underskattade litterära genre:
Litteraturkritik.
Min finaste mening:
I Magisterlekarna är den finaste meningen: "En sötsak i gryningen med gråten i halsen."
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Måste den vara 500 sidor?
Några ord om litteraturens politiska potential:
Den är nog högst måttlig i de allra flesta sammanhang. Men politik på det litterära fältet, hur och till vem resurserna fördelas där, är såklart avgörande för om litteraturen ska vara relevant överhuvudtaget. Sedan tänker jag att det finns angelägna respektive skittråkiga sätt att läsa politiskt på, att det är självklart. Men jag tänker att den främsta "faran" med att göra alltför enkla tolkningar (exempelvis att utgå från att allt som uttalas i litteraturen alltid ska uppfattas som uppmaningar i världen) inte ligger i att det reducerar litteraturen, utan att det kan urholka förståelsen av verklig, politisk aktivism, att en får för sig att det räcker med att förändra i konsten.
Litteraturens framtid tillhör:
Det ska jag tala om för er: 2016 kommer svensk litteratur att tillhöra Khashayar Naderehvandi och Johanne Lykke Holm.
Sista ordet:
"You can take the girl out of Bananarama, but you can't take Bananarama out of the girl." (French & Saunders)
Läs också: Bokmässan – min egen privata skärseld.
