Få begrepp har haft lika stor inverkan på debattklimatet som “identitetspolitik”. Det är en term som väcker känslor och en term som vi på Nöjesguiden i allra högsta grad har varit med och populariserat genom åren. Men vi och många med oss känner att identitetspolitiken, som “rörelse” betraktad, har fastnat. Därför bjöd vi in tre särskilt ämneskunniga till ett panelsamtal. Dels för att se om de håller med oss om dagsläget, men också för att se hur vi skulle kunna ta den identitetspolitiska debatten vidare.
Aleksa Lundberg och Patrik Lundberg (obs ej släkt).
Vad är identitetspolitik?
Banar: Allt. Man pratar mycket om vänsterns identitetspolitik, men går du in i vilket parti som helst kan du se att de pratar om identitet. Centerpartiets bondeförbund till exempel. Eller Moderaternas blåa skjortor. Att säga att det inte är identitetspolitik är bullshit.
Aleksa: Identitetspolitik inom vänstern slutar ofta med att grupper inom grupper vill förändra någonting inom det befintliga systemet. De som är emot identitetspolitik är emot att man går in och fokuserar på specifika sakfrågor istället för det breddade perspektivet, som till exempel frågan om klass.
B: Ordet identitetspolitik används som ett skällsord mot att lyfta minoritetsfrågor. Genom att ta bort ordet skulle vi kunna fokusera.
A: Vi befinner oss i en etableringsfas. Det handlar inte bara om att grupper som tidigare blivit utskuffade (till exempel kvinnor, reds. anm) nu kräver att få höras. Det gäller också de som är förtryckta inom de grupperna (till exempel transkvinnor, reds. anm). Vi pekar finger mot de som står oss närmast, istället för mot de som har makten med stort M. Men nu tror jag att vi börjar nå en punkt där vi har råd att bredda diskussionen. Folk vet mer idag om strukturer för att vi har tjatat om det så mycket.
Patrik: Förlåt att jag avbryter, men vilka är “vi”?
A: Vi i samhället. Alla. Jag, du och han med kameran.
P: Att identitetspolitik har blivit en grej vi talar om handlar för mig om individualiseringen av samhället. Den beror främst på internet, att det har blivit lättare att göra sin röst hörd och tala för sina intressen. Nu kräver de förtryckta sin rätt.
Håller ni med varandra?
A: I mycket. Absolut. Jag pendlar också hela tiden mellan olika tankesätt.
P: Det vi säger motsätter inte varandra.
A: Kompletterar snarare.
Läs mer: Hetsen i separatistiska forum. "Man tar de förtrycktas sida, men bara de förtryckta som förstår".
Det råder något slags konsensus om att vi har fastnat, att identitetspolitik blivit någonting som är i vägen för den riktiga debatten. Håller ni med om det?
P: När jag flyttade till Malmö kom jag från social underklass. Jag var i princip sexist, rasist och homofob. Jag visste ingenting, men jag visste att jag ville förändra mig. Jag hade inte ordförrådet och jag visste inte hur jag skulle föra mig, men lyckligtvis träffade jag människor som såg att jag ville förändras. Trots att jag ibland uttryckte mig korkat. Det är jag så tacksam för idag. Så är det inte längre. Inom många rörelser måste man vara perfekt från början nu. Men bland sverigevännerna räcker det att “tycka lite som oss”. Säger du fel i en normkritisk rörelse blir du utstött. Där sitter vi fast.
A: Precis, det där är motsatsen till acceptans. Min grundläggande poäng är att inte ta bort någonting, bara lägga till. Alltså att försöka förstå andras perspektiv. Men om man går tillbaka till frågan. Jag tror inte det är den stora majoriteten av den identitetspolitiska rörelsen som har kört fast. Det handlar om nätklimatet. Twitter och Facebook där rasisterna och identitetsivrarna i princip hatföljer varandra och närmast närs av varandra. Det är ett problem. De gömmer sig bakom identiteter, tycker allt är andras fel och väntar på likes för att få bekräftelse.
B: Och är de många?
A: Nej, de är ju få! Sen kan man föra en diskussion om hur de mår egentligen. Det kanske inte är läge att svartmåla dem. Om inkludering är till för alla så är det för alla. Men precis som det finns SD-troll finns det identitetstroll.
"Jag antas vara vänster för att jag är svartskalle och driver förortspolitik"
Men det handlar alltså om att vi behöver logga ut?
A: Ja, men precis! Eller inte gå in i det där tjafset. Det finns ju kreativa diskussioner. Gå in där istället. Lägg energin där den är kreativ.
Varför är acceptansen lägre nu, Patrik?
P: Jag önskar att jag kunde ge ett rakt svar, men jag får killgissa istället. Jag tror det handlar om att medvetenheten har blivit mycket större. När jag skulle “bli medveten” fanns inte så många perspektiv. Då var det inte så svårt. Nu finns det så många sektioner och intressen som har synliggjorts, vilket är fantastiskt, men det gör det svårare.
B: Jag sa någon gång att jag letade efter lite “riktig rap”, att jag inte gillar trap. Då blev en tjej jättearg. “Du som icke-svart kan inte klanka ner på andra svarta, det är typiskt er att kritisera svarta artister”. What, har vi hamnat där?
A: Så har det varit länge.
B: Och det hjälper inte någon.
A: Där har ju identitetspolitikstwittrarna något gemensamt med SD-trollen, som sagt. De kör på en förenklad retorik och de är beroende av varandra.
B: Vi måste få uttrycka våra åsikter. I Streetgäris (separatistisk plattform för kvinnor och icke-binära, reds. anm) gjorde vi ett samarbete med en nigeriansk organisation för Bring Back Our Girls (initiativ skapat efter skolflickekidnappningarna i Nigeria 2014, reds. anm). Då blev folk sura för att jag som “mjuklockig rasifierad” lade mig i. Jag fick inte engagera mig, för jag är inte svart.
A: Då kan vi inte jobba för varandra och engagera oss.
"Det är svårt att förstå att en människa kan vara både förtryckare och förtryckt. Alla vet det egentligen. En kvinna kan vara rasist men också bli förtryckt av en man som rasifieras"
Banar Sabet och Aleksa Lundberg.
Men hur kommer vi vidare då?
A: Vi måste höja blicken, inte bara vi som jobbar med identitetspolitik utan även maktbärarna. Allting är inte en personlig skymf. Stå inte och lek offer i tio år. Fundera på vad du jobbar mot, vad det är som du vill förändra, störta eller forma om?
P: Jag upplever att all den här identitetspolitiken, de stora strömningarna, vänsterfeminister och alternativhögern, mest gör politik på vad de är emot och inte vad de är för. Framgångsrika rörelser har tvärtemot gemensamt att de visar på vad som är positivt med sin kamp. Folkhemmet var en ganska obehaglig idé i grunden men fokuserade på jämlikhet. För att komma framåt behöver vi visa på det positiva.
A: Utan att skuldbelägga!
P: Precis. Visa det positiva på ens egen rörelse. Jag önskar att fler människor åt vegetariskt. Då pratar jag om det positiva med det, effekterna för miljön. Inte om att det är dåligt för hälsan att äta rött kött.
A: Det blir lättare att få folk att lyssna på det viset.
P: Kolla bara på Pride, det är fantastiskt kul! Men separata rum är också viktiga.
B: Det finns som träningsläger inför en match, man är där för att träna.
P: Här märker vi ju hur bra det kan bli. När vi möts såhär och lyssnar på varandra. Vi hittar varandra även om vi står på lite olika ben och det handlar ju mycket om det – att vi är välvilligt inställda. Men det är svårare att vara på 140 tecken.
A: Jag tror att vi kommer att tvingas till acceptans för ingen kommer ju börja hålla käften. Vi kan, som tur är, inte stänga en öppnad dörr.
B: Jag stör mig på de godas självgodhet. Som när Åhléns hade en kampanj där Jens Lapidus hade på sig rosa scarf. Skitmånga av mina vänner blev arga. De tyckte att det inte var radikalt, att det var “typiskt binärt”. Men det är ju i deras lilla bubbla. Det ÄR radikalt för en man att ha rosa sidenscarf, inte på Södermalm kanske, men på andra platser. Jag kan bli förbannad på att man inte förstår saker utanför sin egen bubbla.
A: Vi måste alltid ha med det lilla perspektivet men också våga ta med det större. Vilka är de riktiga bovarna? Är det min transfobiska granne som är dum i huvudet eller är det riskkapitalisten som stoppar miljontals kronor i skatteparadis?
P: Vi måste börja tänka med hjärnan igen. Fråga istället för att fastslå saker. Jag tänker såhär: vi behöver gå om lågstadiet igen. Där pratar man mycket om att du inte är vad du är utanpå utan inuti. Jag har egentligen mer mer gemensamt med Jimmie Åkesson än med Victoria Kawesa. Han var min idol när jag liten.
A: Oj nu får jag svårt att hålla igen på mina spontana reaktioner här.
P: Han var redaktör på skoltidningen på våran skola. Han skrev fantastiskt. Jag tänkte att en dag vill jag bli som honom. Han var en av få killar i Sölvesborg som inte var macho.
A: Oj. Ja, det där med att vi behöver gå om lågstadiet igen, att prata om vad man är inuti och inte utanpå. Det håller jag till 100 procent med om.
P: När jag kommer hem till Sölvesborg för den årliga sommarfestivalen då säger folk åt mig att “du kan ju hålla på med din skit där uppe i Stockholm”, trots att jag bor i Malmö, “men vi vet att du kan alla Onkel Kånkels låtar utantill. Vi har sett dig festa naken och kolla på porr”. Och ja, det stämmer. Det är en del av mig, det också.
A: Jag brukade hata feminismen. När jag var tonåring och påbörjade en könskorrigering. Jag tyckte inte att någon fick säga att jag var någonting annat än “äkta kvinna”, tyckte att kvinnor var på ett sätt och män på ett annat.
B: Man slits ju något enormt mellan sina identiteter och mellan vad andra tror. Det är rätt så jävla slitsamt.
A: Mellanförskapet.
P: Alla känner att de går emot strömmen, och det är det som är strömmen.
P: Människor glömmer lätt att på landsbygden, utanför storstäderna, bor det också transpersoner och folk med annan bakgrund än majoritetssvensk. FI hade ett möte i Sölvesborg, det var sju attending på Facebook. Klyftan mellan storstad och landsbyggd hänger ihop med det. En ung vit kille från Sölvesborg står inte nödvändigtvis över en person med annan hudfärg som jobbar för Politism i Stockholm. Även om han anses vara normen för att han är vit cis-man.
P: Det som människor i regel inte klarar av är att människor har mer än en dimension. Som att du är muslim och ceneterpartist. Att jag ser mig som korean förutom svensk. När jag flyttade från Sölvesborg var jag fortfarande en fotbollskille med J Lindeberg-kläder och hamnade på klubbar i Stockholm som var väldigt annorlunda. För dem var jag en fotbollsidiot från landsbyggden och när jag hängde med mina gamla vänner var jag plötsligt en kommunistbög. För att komma vidare behöver vi acceptera att ingen människa är endimensionell. En transperson kan också driva klassfrågor, det är inte en motsättning.
B: Din klassidentitet hör ofta ihop med hur det var när du var barn, men det förändras. Jag kan inte skylla på att jag är svartskalle från orten längre. Nu jobbar jag inom näringslivet och bor på Östermalm.
Stå inte och lek offer i tio år. Fundera på vad du jobbar mot, vad är det som du vill förändra, störta eller forma om?
Banar Sabet och Patrik Lundberg.
Hur ska vi lyckas acceptera att alla kan ha flera identiteter?
A: Men på ett sätt tycker jag att vi är på väg in i det, att etableringsfasen är över, att fler börjar förstå komplexiteten och kommer in på deeper shit – vad vi vill ha och vad vi strävar efter. Jag märker det till exempel i mitt skådespelande. Jag fick inga roller för de visste inte vad jag skulle spela. Men nu har erbjudandena börjat komma. Och det är till följd av identitetspolitiken. De har börjat förstå min resa, att ha varit någon som blir läst som kille, som börjar se sig själv som bög, som sen mer och mer omfamnar sin könsidentitet och gör en korrigering. Och sen komma på att det var ändå inte hela jag. Jag tror att fler och fler börjar förstå det om sig själva och andra.
P: Och nu, om Nöjesguiden skriver ut det här, kommer det bara handla om att du sa “könskorrigering” när det heter “könsbekräftande behandling”. Något väldigt perifert är motståndarens värsta argument.
P: Det är svårt att förstå att en människa kan vara både förtryckare och förtryckt på en gång. Alla vet det egentligen. En kvinna kan vara rasist men också bli förtryckt av en man som rasifieras.
P: Identitetspolitik är lite som hipsterkultur och rasism. Man klistrar det på andra men vill inte veta av det själv. Det som de stora lyckade politiska rörelserna har gemensamt är att de har pratat om saker som går att ta på. Konkreta saker. Grundläggande fri- och rättigheter. Skola, ersättning, pension. När man pratar identitetspolitik rör man saker som är flytande, man kommer bort från sakpolitiken.
B: Precis.
P: Det är jättebra att prata om vilken skillnad Beyoncés Formation gör, men för att få till en förändring räcker inte ett samtal mellan två polare. Istället måste det lagstiftas hårdare kring brott som gäller afrofobi. Eller andra saker. Och det låter tråkigt för det är tråkigt. Det är roligare att prata om Formation än om statens offentliga utredningar.
A: Och när man försöker bilda opinion kring det tråkiga, då kanske man får tio likes på Facebook, men lägger man upp en bild på två transtjejer och skriver typ “Här står vi, girlpower!!!!”, då får man 500 likes och tusen kommentarer. Det är lättare att få gehör på det enkla.
P: Vet ni varför alla människor älskar de första säsongerna av Skam? Det är för att man inte får veta någonting om klass eller hemförhållanden. Det enda som spelar roll är relationerna. Alla kan enas om de basala känslorna, det blir ofarligt. Identitetspolitik är i grunden en kamp om vad som är det normala och neutrala. Vad som ska vara det. Vit? Feminist? Sverigevän? Det vi måste enas om är att det neutrala är att vara människa.
Läs även: "Är du woke?!"
