Maxgräns för "blattedikter"

14:01 16 Feb 2018

”Allt i denna diktsvit är fiktion / förutom problemen.” Så börjar Adrian Pereras White Monkey.

Det är en kritikerrosad debut lika mycket som det är en sorgespegel för den vita majoriteten. Under hans ordkarga yta mullrar argumentsalvorna från flera generationers invandrare. Det handlar om att bli tagen på allvar. Om att inte reduceras ner till sin etnicitet i varje given situation. Om att bara få vara.

Hur trött är du på begreppet ”mellanförskap”?
– Hah! Frågan inbegriper att jag är trött på begreppet. Jag är väl främst ledsen att begrepp som skulle kunna användas för att motarbeta ojämlikheter i samhället som föds på grund av (strukturell) rasism, okunskap och girighet istället används för att normalisera sagda orättvisor.

Hur har ditt förhållande till begreppet sett ut/förändrats över tid?
– Sverige och Finland har tagit emot olika många invandrare, vilket inverkar på hur mycket icke-vita möts och diskuterar sina upplevelser. När jag först stötte på uttrycket i Sverige kände jag en viss samhörighet. Nu tycker jag att det är problematiskt, för allt jag säger kan i värsta fall förpassas till ”mellanförskap”.

Varför behövde du få ur dig White Monkey?
– För det första: jag hade möjligheten. Jag vann en litteraturtävling och förlagen fick upp ögonen för mig. Det fanns ett sug efter Svenskfinlands första icke-vita författare. Jag vet inte om jag behövde få dikta ur mig så mycket som att mitt land behövde höra det här.

Varför behöver folk läsa den?
– På ett mycket konkret plan är det en lättläst tragikomisk berättelse om en familj som splittras, en journalist som inte förstår sin makt och en mor som ofrar allt för sin son. Den är kort och kraftig, du läser den på en kvart. På ett mer abstrakt plan: dikterna visar hur (icke-)vithet föds, formas och fungerar.

Hon frågar om jag ser mig själv som finlandssvensk?
Jag frågar om hon gör det?
Hon ler.”Vad har det med saken att göra?”


Utan att dissekera skiten ur detta stycke men... vad har det med saken att göra, enligt dig?
– I det här fallet är ”hon” en journalist, en makthavare som formar allmänhetens uppfattning. Om hon inte ser diktjaget som finlandssvenskt (läs: en del av majoriteten) blir allt han säger ett minoritetsproblem, snarare än ett samhällsproblem, eller rent av ett ”allmänmänskligt problem”. Kort sagt: den antirasistiska kampen får bara finnas i den mån den vita majoriteten uppfattar den som relevant.

Man, eller iallafall jag, hittar den här typen av it takes two to identitetstango-iga stråk löpande genom hela diktsamlingen. Tar vi för lite hänsyn till betraktarens roll i identitetsskapandet, tycker du?
– Den mänska som nöjer sig med att identifera sig som något utan att kräva att samhället beaktar detta i rättsliga, ekonomiska eller mediala sammanhang har inte förstått vidden av ”identitetspolitik”. För mig är ”icke-vit” ingen identitet, det är summan av alla fördomar och okunskap som till exempel kan leda en politiker till att säga ”vårt land tolererar inte rasism” medan de festa med invandrarbakgrund i sagda land är lågavlönade eller saknar medborgarstatus. 

En förläggare säger att jag fyller en nisch. 
”Vi får bara se till att ingen blandar ihop digmed Athena Farrokhzad.” 

Den här biten (och de efterföljande raderna om den skandinaviska maxgränsen för ”blattedikter”) var träffande. Samtidigt är det inte utan en känsla av att spelfältet har utvidgats åtminstone en aning på senare år. Håller du inte med?
– Här finns en hel del problem. Det förläggaren naivt ger utlopp för är att ”blattedikter” är en nischupplevelse (vilket de är om du som läsare till exempel är vit medelklass), och att icke-vita författare som finns i Sverige och Danmark inverkar på ”maxgränsen” i Finland. I verkligheten inverkar även amerikanska icke-vita författare på hur mycket icke-vit litteratur en läsareplockar på sig. Jag fanns till exempel på samma svenska läslista som Claudia Rankine. Jag är glad att Sveriges författarskara kommer från ett allt bredare samhällsspektrum, men det grundläggande problemet är större än så.

Såg kritiken av White Monkey ut ungefär som du hade förväntat dig? Går det att koppla bort metatänket om mottagandet när du skriver eller omfamnar du det?
– Att bli uppmärksammad i Sverige kom som en total, men fin, överraskning. Annars en svår fråga. För mig är det viktigaste att skriva något som kan hjälpa andra, och jag är glad varje gång någon kommer fram till mig och säger att de uppskattat dikterna.

Tacksamhet är ett annat av diktsamlingens huvudspår. Så som jag läser White Monkey försöker du nyansera idén om vad tacksamhet samhälle och invandrare emellan innebär. Det är knepigt det där, är det inte?
– Kort svar: ja. Längre svar: att använda ”tacksamhet” för att rättfärdiga ojämlikheter är att missförstå ordet ”tacksamhet”.

Vad ser du dig själv skriva om framöver?
– För tillfället skriver jag en sci-f/fantasy-diktsvit med monster och yogaentusiaster. I första hand försöker jag ha mer roligt än när jag skrev White Monkey. Vi får se vad det blir.

Adrian Pereras White Monkey är utgiven på Förlaget

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2018.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!